30 dagar: Day 17 – Your favorite memory

08 söndag Jan 2012

Posted by in 30 dagar

≈ Lämna en kommentar

Jag har inte ett favoritminne. Flera av mina favoritminnen är saker jag har upplevt med andra människor, och dem vill jag inte hänga ut genom att beskriva upplevelserna.

Ett starkt minne är när jag såg musikalen ”Les Misérables” i Stockholm, oktober 1990. Det låter kanske inte som något märkvärdigt, men allt är liksom etsat i minnet: bussresan upp, musiken i min freestyle, middagen vi åt, gatljus över regnvåta gator på väg ut till Djurgården och Cirkus, lukten av teaterrök inne i salongen och den enorma känsloupplevelse det var. Från början till slut. Jag var så gripen. Skakis. I tårar. Kunde knappt prata på timmar. Det var verkligen en totalupplevelse.

Det låter kanske märkligt, men det var en av de där upplevelserna som förändrar livet. Där det finns ett före och ett efter. Jag har sett Les Mis ett dussin gånger till, i Sverige och London, och under ångestladdade kvällar distraherat mig genom att sjunga genom hela musikalen.

En minnesvärd kväll, och en livslång kärlek.

Leva livet fullt ut

02 måndag Jan 2012

Posted by in Känslor, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag vill leva livet fullt ut.

Med öppna sinnen och öppet hjärta, känna alla känslor och smaker, se alla färger i alla ljus.

Jag vill spela och höra både dur och moll, känna bitterhet och sötma, se ljus och mörker.

Att leva fullt ut innebär att jag inte kan tillåta mig att rygga tillbaka för mörkret, sorgen, bitterheten och det tunga.

Jag kan inte gömma mig bakom en rosafluffig, positiv fasad och låtsas att allt är ljus, gott och kärlek.

Jag vet alltför väl att allt inte är ljust och glatt. Jag kvävs på sockervadd, på påklistrad glättighet, naiv positivitet.

Mörkret är inte svart, inte avsaknad av färg och ljus.

Alla färgerna finns där, bara djupare.

Liksom känslorna.

I mörkret är jag trygg.

 

Jo, visst önskar jag ibland att jag var en av de där glättigt leende, positiva människorna, som aldrig verkar ha några problem, som bara bestämmer sig för att lyckas och sedan gör det. De där som tar motgångar med en klackspark och tycks vara tursförföljda. Alltid glada, pigga, leende.

Men jag är inte en av dem. Jag kan inte låtsas.

Jag ler ofta, mer än många andra, och jag är ofta positivare än människor runt mig – och det är alltid äkta, både leendet och glädjen. Men det är inte allt. Jag kan inte blunda för mörkret, för smärtsamma minnen och tankar som gör ont. Jag kan inte.

Jag ler när jag är glad, när jag är fylld av energi blir jag pigg och skuttig, jag har en positiv grundsyn men är realist och stundtals kanske något svartsynt, cynisk, bitter. Jag är äkta. Jag känner för mycket, alla känslor ligger oerhört nära varandra och är ständigt närvarande. Och jag vill att det ska vara tillåtet att vara sig själv, uttrycka hur man mår utan att behöva skämmas de dagar man inte ler.

Jag vill leva livet fullt ut, och det börjar med att vara sann mot mig själv.

Slut/början: 2011/2012

01 söndag Jan 2012

Posted by in Livet

≈ 2 kommentarer

2011.

Vägar som möts och skiljs och möts igen. Året då vänskap blev allt viktigare och nya vänner hittades, liksom spirande vänskaper.

Ljus och mörker i sällan anad intensitet. Mer liv och passion, men också mer ångest och depression. Tyngsta året på länge.

Minus en katt, älskade Tiger som fick skutta vidare. Plus tre katter, jourkatterna Blacky och Bosse samt älskade Xerxes Rune.

Jag gläntade på locket till Minnenas brunn. Många insikter, minnen och stor förståelse för mig själv – smärtsamt som fan men viktigt.

Jag återfann mig själv, sedd genom en annans ord och bilder. Jag återfann mitt språk, mitt ljus. Jag förlorade mig nästan.

Passion. Destruktvitet. Lust. Olust. Livslust. Den stora tomheten. Ljus. Mörker. Tillit. Trygghet. Rädsla. Död. Pånyttfödelse.

Jag har aldrig känt så mycket hopp, upplevt så mycket magi. Men aldrig heller varit närmare att ge upp.

Rivna murar. Sårbarhet. Äkthet. Öppenhet. Men ibland vill jag bygga upp dem på nytt.

Lämnar det med lite fler ärr, lite trasigare och osäkrare, men med nyvunnen kunskap och, någonstans, styrka. Läkning pågår.

Året då något dog och något nytt föddes. Det finns hopp, ett ljus i mörkret.

 

2012.

Ett tomt ark, ett oskrivet äventyr, möjligheter, frihet. Jag möter det med bävan men hopp.

Ska det äntligen bli MITT år? Året då livet återvänder, då snödropparna reser sig ur den frusna marken. Året då kärleken gror.

Vägskäl

25 söndag Dec 2011

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Vägskäl.
Än en gång.
Men jag har tröttnat på val,
Tröttnat på illusionen av val.
Jag vill lägga mig ner i gräset och somna.

Det har varit ett intensivt halvår. Uppvaknande, tusen insikter, ett liv som kommer i kapp. Jag har gläntat på locket till Minnenas Brunn och funnit att den är som Pandoras ask: det går inte att stoppa tillbaka minnena igen, stänga locket och tro att livet ska bli som innan. Livet går obönhörligt vidare.

Men jag vill inte. Jag vill ha en paus, en famn att återhämta mig i. Jag vill vila på mjukt gräs i en glänta med solljus strilande ner genom lövverket. Jag vill ha en sammetssvart stjärnbeströdd himmel att förlora mig under.

Ibland vill jag gå ut i skogen och låta mig uppslukas av den, för det är i naturen jag är som lyckligast.

Jag dansade en sommar, eller, I will not go gentle into that good night

04 fredag Nov 2011

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag har haft en bra sommar. Nej, fantastisk. Jag återfann mig efter en vår av ångest; hittade tillbaka inte bara till mig själv utan till delar av mig som var djupare och äldre än vad jag tidigare hade kunnat känna. Det var som att plötsligt se igenom ett filter, att hitta mig. Helt och hållet bara jag. Vildare, friare, starkare, mer klart lysande, kvinnlig, sinnlig, i samklang med naturen och min egen natur. Jag återfann mina ord, mitt språk, och har dansat genom sommaren.

Mörkret trängde sig på i periferin, det mörker som alltid finns med mig, i vars skugga jag ofta lever. Ju längre sommar har gått mot höst, desto fler gamla minnen har gjort sig påminda, djupare minnen än vad jag någonsin har vågat ge mig in i. Jag har nått den ena smärtsamma insikten efter den andra i takt med att jag har öppnat mig, och läker lite mer för var dag. Men att glänta på locket till minnenas brunn är inte något enkelt, något man gör en gång och sedan är det över. Att gå igenom minnena, att känna genom dem, att efter decennier känna saker som jag begravt och nästan glömt, är inte lätt. Och det är inte över.

Men det finns ett annat mörker också… Depressionens mörker.  Jag har försökt förneka det länge nog. Har gjort vad jag kan för att inte falla tillbaka. Gång på gång brutit mig ur det och hittat tillbaka till mig. För jag vill inte. Jag vill verkligen inte att det ska vara så. Jag är livrädd för att gå vilse i mörkret, tappa bort mig själv igen. Jag tycker om den jag är! Jag vill fortsätta dansa genom hösten och vintern.

I våras lärde jag mig att se skillnaden på depressionen och mig, vilket ger en lite bisarr känsla av tudelning ibland, där jag kan känna mig som mig själv samtidigt som allt är tungt som under ett blytäcke, grått och ledsamt. Jag mår bra och dåligt samtidigt. Är egentligen glad samtidigt som jag gråter för allt och inget och drabbas av Den Stora Hopplösheten. Det är svårt att förklara för andra hur det kan svänga så snabbt, hur tröttheten gör att jag inte riktigt kan simma mot strömmen längre utan dras ned. Precis så känns det nämligen ofta: som att simma mot strömmen, upp genom ett trögt, mörkt vatten för att hitta mitt ljus, mig själv igen. Jag hittar mig, men sjunker då och då under ytan.

Förra veckan fick jag till sist inse att jag behövde mer hjälp än vad jag vill ha, och tillbringade en eftermiddag och kväll på akuten. Kom hem med antidepp, remiss och anteckningar skickas till andra instanser. Jag vill inte, men jag måste medge att jag inte räcker till längre. Jag kämpar emot med näbbar och klor, pratar med några få om det och hoppas att det ska gå över om jag inte säger något. Så är det inte. Det går visst inte att tiga ihjäl en depression. Fan också. Kanske är antidepp och lite professionell hjälp förresten en del av de där näbbarna och klorna…

Jag blir rädd när jag inte känner igen mig själv, när det känns som om jag tappar mitt ljus, min livsglöd, min passion och lust till allt levande, när magin bleknar och jag blir allt annat än vild och fri. Som att fastna i ett nät där jag trasslar in mig mer ju mer jag försöker slita mig loss. Jag är livrädd för att förlora allt jag vunnit under sommaren. Jag ska fortsätta dansa över höstlöv och vintersnö.

För att parafrasera Dylan Thomas:

I will not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light. 

Orden räcker inte

04 fredag Nov 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ 1 kommentar

Jag önskar att jag kunde beskriva hur det är att få hjärnan kidnappad av mörker, att känna hur självkänslan plötsligt rasar till marken och det inte finns några positiva tankar kvar. 
När det inte längre går att tänka positivt, vilket inte innebär att jag tänker negativt. Det blir bara tomt där allt det positiva brukar finnas.
Jag önskar att jag kunde säga hur det känns, men orden räcker inte.

Jag vill berätta hur det är att att ha ett konstant sömnbehov men inte kunna sova, att vakna och gråta av trötthet.
Hur initiativkraften försvinner tillsammans med orken, så att jag kan vara på väg ut en hel dag utan att lyckas komma över tröskeln. 
Jag vill kunna beskriva hur jag går och handlar men kommer hem utan middagsmat eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag ville ha och sedan glömde just middagsmat.
Om gråtattacken när jag kliver av på hållplatsen hemma och kommer på det. 
Hur jag kan vara för trött för att lyfta gaffeln och därför inte orkar äta, hur aptiten är så borta att jag ständigt lämnar halva portioner och sedan äter godis för energins skull.
Hur anorektikern i mig nöjt rör på sig igen. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om tröttheten efter dagar med en kropp som darrar och spänner sig i lågfrekvent, konstant ångest.
Om frossa och svidande ögon.
Om hur jag inte kan somna för att jag är så spänd.
Om hur ryggen och skuldrorna värker av att jag ryggandas när bröstet knyter sig.
Om hur jag tappar saker, fumlar, när musklerna inte lyder. Jag kan inte. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om hur livrädd jag blir när jag inte känner att jag längre har något att ge, något att bidra med. Finns jag då?
När det känns som om mitt ljus mattas och blir en enda liten, skör låga, när mina färger blir dova och glanslösa. 
Hur det känns när ”jag orkar inte” går som ett konstant surrande mantra i huvudet, ett brus bland de andra tankarna.
När koncentrationen splittras och tankeförmågan påverkas.
När jag inte längre känner igen mig i den där gråtande människospillran. 

Jag vill berätta hur det känns, men når inte känslan. Orden räcker inte.

Värdelös eller värdefull?

16 söndag Okt 2011

Posted by in Empowerment, Livet, Om mig, Självkänsla

≈ 2 kommentarer

Värdelös.

Ja. Så har jag ofta känt mig. När jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om, när jag misslyckas, när min vilja och mina insatser inte räcker till. Min omedelbara reaktion vid de tillfällena, vid tillkortakommanden, är att jag är värdelös. Jag hade aldrig riktigt funderat över det förrän jag mest på skämt sade det till en vän som reagerade med ilska. Inte mot mig, utan för mig. Det fick mig att reagera.

I arbetet med andra, både inom stödverksamhet och andra kontakter, har jag alltid varit väldigt snabb att ifrågasätta när någon uttrycker att hon/han är värdelös, för givetvis är det inte så. Vårt värde som människor ligger inte i vad vi presterar, vad vi lyckas med eller vad vi gör, vare sig för oss själva eller andra. Värdet ligger i att vi är. Så enkelt. Du vet väl om att du är värdefull och allt det där. Jag har köpt det, jag tror på det, jag lever det. För andra mer än för mig själv, uppenbarligen. För när jag inte kan göra något för andra, när jag inte är behövd, önskad, när jag tror att ingen vill ha det jag kan ge och det, den, jag är, då är det som om mitt värde upphör. Då tappar jag bort mig själv. Vad är jag om jag inte ger? Vad är jag om ingen vill ha mig? Jag lägger inte mitt värde i prestationer, men tydligen är en stor del av mitt självupplevda värde kopplat till vad jag är värd för andra.

Om jag inte gör något för andra – vem är jag då? Vad är jag då värd?

Jag undrar varifrån de här tankarna kommer, var jag lärde mig att jag inte är något värd om jag inte är det i andras ögon. Jag minns inte att jag någon gång har fått höra det, men precis när jag säger eller skriver de orden är det som om det ringer en klocka, svagt, långt borta. Men ändock – ett minne rör sig. Så det finns något där. Antingen något jag snappade upp helt på egen hand (jag var bra på det som liten; har alltid sett och hört för mycket, långt innan jag riktigt kunde förstå det), eller något som någon faktiskt sa till mig. Kanske är det så enkelt att jag tolkade det faktum att de som borde ha funnits där för mig men som som aldrig fanns där för just mig, men för andra, tydde på att jag inte var värd det. Ja. Det är det som rör på sig. Ett mönster som löpt genom hela livet.

Jag var inte värd deras omsorg, deras kärlek, för då hade jag väl fått den?

Barnets logik omformar lätt tanke till sanning. Tydligen en sanning som rotade sig djupt. Oerhört djupt. Smärtsamt så.

Än idag känner jag mig värdelös när jag inte kan hjälpa, när jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om. Trots att jag vet bättre. Mycket bättre. Och jag kommer gång på gång på mig med att be om ursäkt när jag tar plats från någon annan, behöver något, kräver något. När jag är den som behöver få, utan att kunna ge. Jag måste alltid göra det värt något att hjälpa mig, eller ge mig något; genom att ge mångfalt igen. Fram tills nyligen har jag inte ens reflekterat över det. Men jag är verkligen livrädd för att den som tycker om mig, som vill mig väl, som ger mig något, ska upptäcka att jag inte är värd det…  och lämna mig. Jag har ett liv av erfarenheter från det.

Jag önskar så att jag lär mig känna att jag är värdefull, hela vägen in, precis som den jag är. För den jag är. Ibland kan jag. Det är en bra början.

Förståelse är inte någon frälsning

11 tisdag Okt 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Livet

≈ Lämna en kommentar

En gång i tiden trodde jag att bara jag förstod varför, så skulle allt bli bra. Jag betedde mig i alla fall som om jag trodde det. Då var jag anorektisk och gick i öppenvård, med terapi varje vecka. Länge – alltför länge – väntade jag på det där förlösande svaret som skulle få allting att framstå i ett förklarande ljus; svaret som skulle få mig att på något magiskt sätt bli frisk. Vilja göra rätt. Jag gömde mig bakom en förhoppning om ett Svar som magiskt trollspö.

Jag är inte ensam om det. Alltför många går i terapi i år efter år, söker hela tiden nya terapeuter, nya behandlingsformer eller rent av behandlingshem i hopp om det där förlösande, förklarande, svaret. Som inte finns. Inget ord löser problemen. Men de vill tro det, gömmer sig bakom att skylla på dåliga terapeuter, fel terapiform, bristfällig vård i stället för att se verkligheten i vitögat: det handlar inte om Svaret. Det handlar om att själv ta sig ur problemen. Utan svar.

När ditt problem handlar om ett beteende kan du inte prata bort det. När det gäller beteendestörningar, som ätstörningar, självskadebeteenden och de flesta missbruk, vill de flesta prata om det. Varför? För att det är tusen gånger lättare att prata än att göra något vettigt. Man kan sitta i åratal och prata om varför man gör si eller så, rota svar i sin barndom, älta det förflutna, nå insikter som låter ack så kloka, men som betyder noll och intet. Det handlar inte om orden, utan om handlingen. Jag slutar svälta när jag slutar svälta. Jag slutar skada mig när jag slutar skada mig. Jag slutar supa när jag stänger flaskan och inte öppnar den igen. Det är en handling. Inte ord.

Ingen förståelse i världen hjälper den som inte skrider till handling.

Och jag tror inte heller att förståelsen kan komma så länge man klamrar sig fast vid de störda beteendena. De ligger där som en ständig flyktväg, som en snuttefilt som står mellan mig och ett liv där jag möter både mig själv och mitt liv utan undanflykter och förbehåll. Förståelsen kommer först senare.

Jag måste välja fri(sk)het och gå vägen ut genom den mörka spegeln utan svar, utan garantier om att allt skulle bli förklarat, eller ens bra. Ett val utan något annat att hänga upp det på än valet självt och min vilja och önskan efter ett ärligare, sannare sätt att leva. Genom åren sedan det valet har svar efter svar, förklaring efter förklaring, dykt upp. Vart och ett i sin tid. Jag försöker inte längre forcera dem, jag strävar efter att förstå genom att känna, och tänka genom känslorna, snarare än genom att analysera. Så är min process.

Men vissa förklaringar… de gör ont. Vissa ”sanningar”, vissa mönster har förklaringar som legat djupt begravda i glömska och förnekelse. Av en anledning. När de nu kommer, i takt med att de där djupa frågorna vaknar och jag är redo att ta mig an och se dem, är det nästan omöjligt smärtsamt vissa stunder. Jag vill inte konfrontera mina rädslor, vill inte se orsakerna bakom dem, vill inte förstå varför jag gjort, tänkt och känt på vissa sätt. Jag vill inte. Men jag har inget val. För jag vill vidare.

Förståelsen är inte en frälsning. Den kommer inte som en uppenbarelse och får allt att framstå i ett nytt, lättare ljus. Den kommer genom smärtsamma minnen som skär som knivar i mig, som får mig att dra mig undan, tystna, stirra apatiskt ut genom fönstret med rinnande tårar, gå ut och gråta bakom solglasögonen, medan jag inte kan göra mycket mer än känna. Men jag tror att det är först genom att känna som jag till sist ska kunna läka. Jag hoppas det.

Söndagspromenad

09 söndag Okt 2011

Posted by in De stora frågorna, Kärlek och relationer, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Går en promenad en kylslagen söndagförmiddag i oktober. Längtar efter skogsdoft och hav, men har inte tid att ta mig till någon havsskog, så det blir en sväng längs med hamnutloppet. Det är hav, i alla fall.

Det är så många familjer ute! Par efter par i min ålder med vagnar och barn. Något par hejar, vi har nog stött på varandra någon gång i livet. Kanske är det dop på gång i kyrkan nere i Klippan, kanske är de bara söndagsflanörer. Men de är många. Eller så är det bara jag som lägger märke till dem. Idag gör det ont att se dem, det skär av saknad i hjärtat. En saknad och längtan som jag under lång tid förnekat och inte velat kännas vid, men som just nu är lika klar och stark som mina andra känslor. Saknad och längtan ligger hela tiden parallellt med övriga känslor, parallellt med rädsla, parallellt med lycka – jag tänker kanske inte så mycket aktivt på dem, men minnena har vaknat och påmint mig om rädslor som jag tror har hållit mig tillbaka. Om jag inte vågar erkänna vad jag saknar och längtar efter kan jag ju aldrig önska mig det och manifestera det.

Förstå mig rätt: det är inte barn jag önskar mig. När jag ser en bebis, när något av barnen i min närhet kommer till mig och slår armarna om min hals eller skrattar när jag leker med dem, så känner jag inget sug av längtan i livmodern. Det har jag aldrig gjort. Jag är bra med barn, några tycker jag rent av om, men jag har aldrig känt någon längtan efter graviditet, förlossning, ett eget barn. Visst gråter jag glädjetårar när vänner berättar att de ska ha barn, och floder av glädjetårar när jag ser barn födas, men för egen del har längtan aldrig funnits. När jag ser par med barn tittar jag först på de vuxna (ibland är ”spanar in” mer sant, fast det är oftare när en mamma eller pappa går själv med vagn plus barn) och först därefter på barnet. Nej, det är inte barn jag längtar efter.

Det jag saknar och längtar efter är tillhörigheten, ett sammanhang. Visst, jag har nära vänrelationer som går ända in i hjärtat, jag har blodsband och vänkretsar. Men det är inte samma sak. Jag har inte en fast punkt i en annan människa, eller i andra människor. (Tror jag. Det kan också vara så att jag inte vågat se och tro på det.) Och det saknar jag. Att vara en del av en naturlig enhet som består av individer som väljer att vara ett vi. Det längtar jag efter. Och det gör att värken i hjärtat när jag ser dessa små familjer blir så tydlig. En klump av saknad i magen; saknaden efter något jag aldrig har haft, något jag vet inte kommer att göra mig hel men som jag icke desto mindre känner att jag vill ha, och ska ha, i mitt liv.

Jag låter tårarna rinna bakom solglasögonen och önskar: Låt det bli jag. Låt mig hitta den jag ska dela livet med.

Jag går genom villaområden som jag har vandrat i förr, men ser dem på ett helt nytt sätt. Den här våren och sommaren har öppnat mina ögon, mina känslor, mina minnen och inte minst alla mina sinnen. När jag går bland husen, ser människor höstfeja i trädgårdarna, känner den sötaktiga lukten av ruttnande fallfrukt så känns den längtan efter hus, min längtan bort från stan som har vuxit allt starkare sedan i våras, oerhört tydlig. Mindre smärtsam än längtan efter familj, antagligen för att min längtan efter hus och natur inte har varit behäftade med så mycket personlig smärta, rädsla, sorg.

Det slår mig: det jag längtar efter nu är det som många i min ålder längtade efter och skaffade för sådär 5, 7, 10 år sedan. Kan det vara så att jag nu, efter 7 år som frisk, har kommit till den punkt i livet när jag saknar det de saknade för 7 år sedan?

Ledtrådar i minnets trassliga nystan (1)

08 lördag Okt 2011

Posted by in Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Ibland dyker de upp, minnen av de där förflugna orden som en gång sagts till mig och som legat kvar och skavt. Ord som jag kanske viftade undan då, eller låtsades inte höra, men som skar hål och som än idag värker. Ord som haft större påverkan än vad jag nog själv velat låtsas om. För jag vet ju att de inte är sanna, att de är en subjektiv bild, en rent av elak handling i syfte att sätta mig på plats. Jag vet. Det är bara ord. Ändå… fan vad de värker och vad ont de gjort mig!

Just de här orden som jag burit på, och som jag inser har format mycket av hur jag ser på mig själv, är två saker min mor sa om mitt förhållande med min fd sambo:

Medan vi var ihop, och kanske hade levt ihop något år:

– Han kommer aldrig att stanna hos dig.

När han gjorde slut:

– Men det visste jag väl att han skulle göra!

Ingen sympati. Ingen tröst. Bara en lätt triumf över att hon hade rätt.

Vad är egentligen fel hos en mor som gör att hon kan säga så till sin dotter? Att min mor sa det till mig var något jag bara accepterade, även om jag aldrig hade accepterat att hon hade sagt så till mina systrar. Orden gjorde ont. De är tyvärr inte de enda i sitt slag, men just de här gjorde hål. Hål som fortfarande värker. Som fortfarande gör mig rädd för att hon ska ha rätt. Tänk om det är så – att ingen kan älska mig? Att ingen kommer att stanna hos mig? Utan att tänka på det har jag nog betraktat just det som en ”sanning”. Det gör mig ont.