Jag har haft en bra sommar. Nej, fantastisk. Jag återfann mig efter en vår av ångest; hittade tillbaka inte bara till mig själv utan till delar av mig som var djupare och äldre än vad jag tidigare hade kunnat känna. Det var som att plötsligt se igenom ett filter, att hitta mig. Helt och hållet bara jag. Vildare, friare, starkare, mer klart lysande, kvinnlig, sinnlig, i samklang med naturen och min egen natur. Jag återfann mina ord, mitt språk, och har dansat genom sommaren.

Mörkret trängde sig på i periferin, det mörker som alltid finns med mig, i vars skugga jag ofta lever. Ju längre sommar har gått mot höst, desto fler gamla minnen har gjort sig påminda, djupare minnen än vad jag någonsin har vågat ge mig in i. Jag har nått den ena smärtsamma insikten efter den andra i takt med att jag har öppnat mig, och läker lite mer för var dag. Men att glänta på locket till minnenas brunn är inte något enkelt, något man gör en gång och sedan är det över. Att gå igenom minnena, att känna genom dem, att efter decennier känna saker som jag begravt och nästan glömt, är inte lätt. Och det är inte över.

Men det finns ett annat mörker också… Depressionens mörker.  Jag har försökt förneka det länge nog. Har gjort vad jag kan för att inte falla tillbaka. Gång på gång brutit mig ur det och hittat tillbaka till mig. För jag vill inte. Jag vill verkligen inte att det ska vara så. Jag är livrädd för att gå vilse i mörkret, tappa bort mig själv igen. Jag tycker om den jag är! Jag vill fortsätta dansa genom hösten och vintern.

I våras lärde jag mig att se skillnaden på depressionen och mig, vilket ger en lite bisarr känsla av tudelning ibland, där jag kan känna mig som mig själv samtidigt som allt är tungt som under ett blytäcke, grått och ledsamt. Jag mår bra och dåligt samtidigt. Är egentligen glad samtidigt som jag gråter för allt och inget och drabbas av Den Stora Hopplösheten. Det är svårt att förklara för andra hur det kan svänga så snabbt, hur tröttheten gör att jag inte riktigt kan simma mot strömmen längre utan dras ned. Precis så känns det nämligen ofta: som att simma mot strömmen, upp genom ett trögt, mörkt vatten för att hitta mitt ljus, mig själv igen. Jag hittar mig, men sjunker då och då under ytan.

Förra veckan fick jag till sist inse att jag behövde mer hjälp än vad jag vill ha, och tillbringade en eftermiddag och kväll på akuten. Kom hem med antidepp, remiss och anteckningar skickas till andra instanser. Jag vill inte, men jag måste medge att jag inte räcker till längre. Jag kämpar emot med näbbar och klor, pratar med några få om det och hoppas att det ska gå över om jag inte säger något. Så är det inte. Det går visst inte att tiga ihjäl en depression. Fan också. Kanske är antidepp och lite professionell hjälp förresten en del av de där näbbarna och klorna…

Jag blir rädd när jag inte känner igen mig själv, när det känns som om jag tappar mitt ljus, min livsglöd, min passion och lust till allt levande, när magin bleknar och jag blir allt annat än vild och fri. Som att fastna i ett nät där jag trasslar in mig mer ju mer jag försöker slita mig loss. Jag är livrädd för att förlora allt jag vunnit under sommaren. Jag ska fortsätta dansa över höstlöv och vintersnö.

För att parafrasera Dylan Thomas:

I will not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.