Går en promenad en kylslagen söndagförmiddag i oktober. Längtar efter skogsdoft och hav, men har inte tid att ta mig till någon havsskog, så det blir en sväng längs med hamnutloppet. Det är hav, i alla fall.

Det är så många familjer ute! Par efter par i min ålder med vagnar och barn. Något par hejar, vi har nog stött på varandra någon gång i livet. Kanske är det dop på gång i kyrkan nere i Klippan, kanske är de bara söndagsflanörer. Men de är många. Eller så är det bara jag som lägger märke till dem. Idag gör det ont att se dem, det skär av saknad i hjärtat. En saknad och längtan som jag under lång tid förnekat och inte velat kännas vid, men som just nu är lika klar och stark som mina andra känslor. Saknad och längtan ligger hela tiden parallellt med övriga känslor, parallellt med rädsla, parallellt med lycka – jag tänker kanske inte så mycket aktivt på dem, men minnena har vaknat och påmint mig om rädslor som jag tror har hållit mig tillbaka. Om jag inte vågar erkänna vad jag saknar och längtar efter kan jag ju aldrig önska mig det och manifestera det.

Förstå mig rätt: det är inte barn jag önskar mig. När jag ser en bebis, när något av barnen i min närhet kommer till mig och slår armarna om min hals eller skrattar när jag leker med dem, så känner jag inget sug av längtan i livmodern. Det har jag aldrig gjort. Jag är bra med barn, några tycker jag rent av om, men jag har aldrig känt någon längtan efter graviditet, förlossning, ett eget barn. Visst gråter jag glädjetårar när vänner berättar att de ska ha barn, och floder av glädjetårar när jag ser barn födas, men för egen del har längtan aldrig funnits. När jag ser par med barn tittar jag först på de vuxna (ibland är ”spanar in” mer sant, fast det är oftare när en mamma eller pappa går själv med vagn plus barn) och först därefter på barnet. Nej, det är inte barn jag längtar efter.

Det jag saknar och längtar efter är tillhörigheten, ett sammanhang. Visst, jag har nära vänrelationer som går ända in i hjärtat, jag har blodsband och vänkretsar. Men det är inte samma sak. Jag har inte en fast punkt i en annan människa, eller i andra människor. (Tror jag. Det kan också vara så att jag inte vågat se och tro på det.) Och det saknar jag. Att vara en del av en naturlig enhet som består av individer som väljer att vara ett vi. Det längtar jag efter. Och det gör att värken i hjärtat när jag ser dessa små familjer blir så tydlig. En klump av saknad i magen; saknaden efter något jag aldrig har haft, något jag vet inte kommer att göra mig hel men som jag icke desto mindre känner att jag vill ha, och ska ha, i mitt liv.

Jag låter tårarna rinna bakom solglasögonen och önskar: Låt det bli jag. Låt mig hitta den jag ska dela livet med.

Jag går genom villaområden som jag har vandrat i förr, men ser dem på ett helt nytt sätt. Den här våren och sommaren har öppnat mina ögon, mina känslor, mina minnen och inte minst alla mina sinnen. När jag går bland husen, ser människor höstfeja i trädgårdarna, känner den sötaktiga lukten av ruttnande fallfrukt så känns den längtan efter hus, min längtan bort från stan som har vuxit allt starkare sedan i våras, oerhört tydlig. Mindre smärtsam än längtan efter familj, antagligen för att min längtan efter hus och natur inte har varit behäftade med så mycket personlig smärta, rädsla, sorg.

Det slår mig: det jag längtar efter nu är det som många i min ålder längtade efter och skaffade för sådär 5, 7, 10 år sedan. Kan det vara så att jag nu, efter 7 år som frisk, har kommit till den punkt i livet när jag saknar det de saknade för 7 år sedan?