Jag önskar att jag kunde beskriva hur det är att få hjärnan kidnappad av mörker, att känna hur självkänslan plötsligt rasar till marken och det inte finns några positiva tankar kvar. 
När det inte längre går att tänka positivt, vilket inte innebär att jag tänker negativt. Det blir bara tomt där allt det positiva brukar finnas.
Jag önskar att jag kunde säga hur det känns, men orden räcker inte.

Jag vill berätta hur det är att att ha ett konstant sömnbehov men inte kunna sova, att vakna och gråta av trötthet.
Hur initiativkraften försvinner tillsammans med orken, så att jag kan vara på väg ut en hel dag utan att lyckas komma över tröskeln. 
Jag vill kunna beskriva hur jag går och handlar men kommer hem utan middagsmat eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag ville ha och sedan glömde just middagsmat.
Om gråtattacken när jag kliver av på hållplatsen hemma och kommer på det. 
Hur jag kan vara för trött för att lyfta gaffeln och därför inte orkar äta, hur aptiten är så borta att jag ständigt lämnar halva portioner och sedan äter godis för energins skull.
Hur anorektikern i mig nöjt rör på sig igen. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om tröttheten efter dagar med en kropp som darrar och spänner sig i lågfrekvent, konstant ångest.
Om frossa och svidande ögon.
Om hur jag inte kan somna för att jag är så spänd.
Om hur ryggen och skuldrorna värker av att jag ryggandas när bröstet knyter sig.
Om hur jag tappar saker, fumlar, när musklerna inte lyder. Jag kan inte. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om hur livrädd jag blir när jag inte känner att jag längre har något att ge, något att bidra med. Finns jag då?
När det känns som om mitt ljus mattas och blir en enda liten, skör låga, när mina färger blir dova och glanslösa. 
Hur det känns när ”jag orkar inte” går som ett konstant surrande mantra i huvudet, ett brus bland de andra tankarna.
När koncentrationen splittras och tankeförmågan påverkas.
När jag inte längre känner igen mig i den där gråtande människospillran. 

Jag vill berätta hur det känns, men når inte känslan. Orden räcker inte.