Jag har inte ett favoritminne. Flera av mina favoritminnen är saker jag har upplevt med andra människor, och dem vill jag inte hänga ut genom att beskriva upplevelserna.

Ett starkt minne är när jag såg musikalen ”Les Misérables” i Stockholm, oktober 1990. Det låter kanske inte som något märkvärdigt, men allt är liksom etsat i minnet: bussresan upp, musiken i min freestyle, middagen vi åt, gatljus över regnvåta gator på väg ut till Djurgården och Cirkus, lukten av teaterrök inne i salongen och den enorma känsloupplevelse det var. Från början till slut. Jag var så gripen. Skakis. I tårar. Kunde knappt prata på timmar. Det var verkligen en totalupplevelse.

Det låter kanske märkligt, men det var en av de där upplevelserna som förändrar livet. Där det finns ett före och ett efter. Jag har sett Les Mis ett dussin gånger till, i Sverige och London, och under ångestladdade kvällar distraherat mig genom att sjunga genom hela musikalen.

En minnesvärd kväll, och en livslång kärlek.