En gång i tiden trodde jag att bara jag förstod varför, så skulle allt bli bra. Jag betedde mig i alla fall som om jag trodde det. Då var jag anorektisk och gick i öppenvård, med terapi varje vecka. Länge – alltför länge – väntade jag på det där förlösande svaret som skulle få allting att framstå i ett förklarande ljus; svaret som skulle få mig att på något magiskt sätt bli frisk. Vilja göra rätt. Jag gömde mig bakom en förhoppning om ett Svar som magiskt trollspö.

Jag är inte ensam om det. Alltför många går i terapi i år efter år, söker hela tiden nya terapeuter, nya behandlingsformer eller rent av behandlingshem i hopp om det där förlösande, förklarande, svaret. Som inte finns. Inget ord löser problemen. Men de vill tro det, gömmer sig bakom att skylla på dåliga terapeuter, fel terapiform, bristfällig vård i stället för att se verkligheten i vitögat: det handlar inte om Svaret. Det handlar om att själv ta sig ur problemen. Utan svar.

När ditt problem handlar om ett beteende kan du inte prata bort det. När det gäller beteendestörningar, som ätstörningar, självskadebeteenden och de flesta missbruk, vill de flesta prata om det. Varför? För att det är tusen gånger lättare att prata än att göra något vettigt. Man kan sitta i åratal och prata om varför man gör si eller så, rota svar i sin barndom, älta det förflutna, nå insikter som låter ack så kloka, men som betyder noll och intet. Det handlar inte om orden, utan om handlingen. Jag slutar svälta när jag slutar svälta. Jag slutar skada mig när jag slutar skada mig. Jag slutar supa när jag stänger flaskan och inte öppnar den igen. Det är en handling. Inte ord.

Ingen förståelse i världen hjälper den som inte skrider till handling.

Och jag tror inte heller att förståelsen kan komma så länge man klamrar sig fast vid de störda beteendena. De ligger där som en ständig flyktväg, som en snuttefilt som står mellan mig och ett liv där jag möter både mig själv och mitt liv utan undanflykter och förbehåll. Förståelsen kommer först senare.

Jag måste välja fri(sk)het och gå vägen ut genom den mörka spegeln utan svar, utan garantier om att allt skulle bli förklarat, eller ens bra. Ett val utan något annat att hänga upp det på än valet självt och min vilja och önskan efter ett ärligare, sannare sätt att leva. Genom åren sedan det valet har svar efter svar, förklaring efter förklaring, dykt upp. Vart och ett i sin tid. Jag försöker inte längre forcera dem, jag strävar efter att förstå genom att känna, och tänka genom känslorna, snarare än genom att analysera. Så är min process.

Men vissa förklaringar… de gör ont. Vissa ”sanningar”, vissa mönster har förklaringar som legat djupt begravda i glömska och förnekelse. Av en anledning. När de nu kommer, i takt med att de där djupa frågorna vaknar och jag är redo att ta mig an och se dem, är det nästan omöjligt smärtsamt vissa stunder. Jag vill inte konfrontera mina rädslor, vill inte se orsakerna bakom dem, vill inte förstå varför jag gjort, tänkt och känt på vissa sätt. Jag vill inte. Men jag har inget val. För jag vill vidare.

Förståelsen är inte en frälsning. Den kommer inte som en uppenbarelse och får allt att framstå i ett nytt, lättare ljus. Den kommer genom smärtsamma minnen som skär som knivar i mig, som får mig att dra mig undan, tystna, stirra apatiskt ut genom fönstret med rinnande tårar, gå ut och gråta bakom solglasögonen, medan jag inte kan göra mycket mer än känna. Men jag tror att det är först genom att känna som jag till sist ska kunna läka. Jag hoppas det.