Värdelös.

Ja. Så har jag ofta känt mig. När jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om, när jag misslyckas, när min vilja och mina insatser inte räcker till. Min omedelbara reaktion vid de tillfällena, vid tillkortakommanden, är att jag är värdelös. Jag hade aldrig riktigt funderat över det förrän jag mest på skämt sade det till en vän som reagerade med ilska. Inte mot mig, utan för mig. Det fick mig att reagera.

I arbetet med andra, både inom stödverksamhet och andra kontakter, har jag alltid varit väldigt snabb att ifrågasätta när någon uttrycker att hon/han är värdelös, för givetvis är det inte så. Vårt värde som människor ligger inte i vad vi presterar, vad vi lyckas med eller vad vi gör, vare sig för oss själva eller andra. Värdet ligger i att vi är. Så enkelt. Du vet väl om att du är värdefull och allt det där. Jag har köpt det, jag tror på det, jag lever det. För andra mer än för mig själv, uppenbarligen. För när jag inte kan göra något för andra, när jag inte är behövd, önskad, när jag tror att ingen vill ha det jag kan ge och det, den, jag är, då är det som om mitt värde upphör. Då tappar jag bort mig själv. Vad är jag om jag inte ger? Vad är jag om ingen vill ha mig? Jag lägger inte mitt värde i prestationer, men tydligen är en stor del av mitt självupplevda värde kopplat till vad jag är värd för andra.

Om jag inte gör något för andra – vem är jag då? Vad är jag då värd?

Jag undrar varifrån de här tankarna kommer, var jag lärde mig att jag inte är något värd om jag inte är det i andras ögon. Jag minns inte att jag någon gång har fått höra det, men precis när jag säger eller skriver de orden är det som om det ringer en klocka, svagt, långt borta. Men ändock – ett minne rör sig. Så det finns något där. Antingen något jag snappade upp helt på egen hand (jag var bra på det som liten; har alltid sett och hört för mycket, långt innan jag riktigt kunde förstå det), eller något som någon faktiskt sa till mig. Kanske är det så enkelt att jag tolkade det faktum att de som borde ha funnits där för mig men som som aldrig fanns där för just mig, men för andra, tydde på att jag inte var värd det. Ja. Det är det som rör på sig. Ett mönster som löpt genom hela livet.

Jag var inte värd deras omsorg, deras kärlek, för då hade jag väl fått den?

Barnets logik omformar lätt tanke till sanning. Tydligen en sanning som rotade sig djupt. Oerhört djupt. Smärtsamt så.

Än idag känner jag mig värdelös när jag inte kan hjälpa, när jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om. Trots att jag vet bättre. Mycket bättre. Och jag kommer gång på gång på mig med att be om ursäkt när jag tar plats från någon annan, behöver något, kräver något. När jag är den som behöver få, utan att kunna ge. Jag måste alltid göra det värt något att hjälpa mig, eller ge mig något; genom att ge mångfalt igen. Fram tills nyligen har jag inte ens reflekterat över det. Men jag är verkligen livrädd för att den som tycker om mig, som vill mig väl, som ger mig något, ska upptäcka att jag inte är värd det…  och lämna mig. Jag har ett liv av erfarenheter från det.

Jag önskar så att jag lär mig känna att jag är värdefull, hela vägen in, precis som den jag är. För den jag är. Ibland kan jag. Det är en bra början.