2011.

Vägar som möts och skiljs och möts igen. Året då vänskap blev allt viktigare och nya vänner hittades, liksom spirande vänskaper.

Ljus och mörker i sällan anad intensitet. Mer liv och passion, men också mer ångest och depression. Tyngsta året på länge.

Minus en katt, älskade Tiger som fick skutta vidare. Plus tre katter, jourkatterna Blacky och Bosse samt älskade Xerxes Rune.

Jag gläntade på locket till Minnenas brunn. Många insikter, minnen och stor förståelse för mig själv – smärtsamt som fan men viktigt.

Jag återfann mig själv, sedd genom en annans ord och bilder. Jag återfann mitt språk, mitt ljus. Jag förlorade mig nästan.

Passion. Destruktvitet. Lust. Olust. Livslust. Den stora tomheten. Ljus. Mörker. Tillit. Trygghet. Rädsla. Död. Pånyttfödelse.

Jag har aldrig känt så mycket hopp, upplevt så mycket magi. Men aldrig heller varit närmare att ge upp.

Rivna murar. Sårbarhet. Äkthet. Öppenhet. Men ibland vill jag bygga upp dem på nytt.

Lämnar det med lite fler ärr, lite trasigare och osäkrare, men med nyvunnen kunskap och, någonstans, styrka. Läkning pågår.

Året då något dog och något nytt föddes. Det finns hopp, ett ljus i mörkret.

 

2012.

Ett tomt ark, ett oskrivet äventyr, möjligheter, frihet. Jag möter det med bävan men hopp.

Ska det äntligen bli MITT år? Året då livet återvänder, då snödropparna reser sig ur den frusna marken. Året då kärleken gror.