Jag vill leva livet fullt ut.

Med öppna sinnen och öppet hjärta, känna alla känslor och smaker, se alla färger i alla ljus.

Jag vill spela och höra både dur och moll, känna bitterhet och sötma, se ljus och mörker.

Att leva fullt ut innebär att jag inte kan tillåta mig att rygga tillbaka för mörkret, sorgen, bitterheten och det tunga.

Jag kan inte gömma mig bakom en rosafluffig, positiv fasad och låtsas att allt är ljus, gott och kärlek.

Jag vet alltför väl att allt inte är ljust och glatt. Jag kvävs på sockervadd, på påklistrad glättighet, naiv positivitet.

Mörkret är inte svart, inte avsaknad av färg och ljus.

Alla färgerna finns där, bara djupare.

Liksom känslorna.

I mörkret är jag trygg.

 

Jo, visst önskar jag ibland att jag var en av de där glättigt leende, positiva människorna, som aldrig verkar ha några problem, som bara bestämmer sig för att lyckas och sedan gör det. De där som tar motgångar med en klackspark och tycks vara tursförföljda. Alltid glada, pigga, leende.

Men jag är inte en av dem. Jag kan inte låtsas.

Jag ler ofta, mer än många andra, och jag är ofta positivare än människor runt mig – och det är alltid äkta, både leendet och glädjen. Men det är inte allt. Jag kan inte blunda för mörkret, för smärtsamma minnen och tankar som gör ont. Jag kan inte.

Jag ler när jag är glad, när jag är fylld av energi blir jag pigg och skuttig, jag har en positiv grundsyn men är realist och stundtals kanske något svartsynt, cynisk, bitter. Jag är äkta. Jag känner för mycket, alla känslor ligger oerhört nära varandra och är ständigt närvarande. Och jag vill att det ska vara tillåtet att vara sig själv, uttrycka hur man mår utan att behöva skämmas de dagar man inte ler.

Jag vill leva livet fullt ut, och det börjar med att vara sann mot mig själv.