Ibland dyker de upp, minnen av de där förflugna orden som en gång sagts till mig och som legat kvar och skavt. Ord som jag kanske viftade undan då, eller låtsades inte höra, men som skar hål och som än idag värker. Ord som haft större påverkan än vad jag nog själv velat låtsas om. För jag vet ju att de inte är sanna, att de är en subjektiv bild, en rent av elak handling i syfte att sätta mig på plats. Jag vet. Det är bara ord. Ändå… fan vad de värker och vad ont de gjort mig!

Just de här orden som jag burit på, och som jag inser har format mycket av hur jag ser på mig själv, är två saker min mor sa om mitt förhållande med min fd sambo:

Medan vi var ihop, och kanske hade levt ihop något år:

– Han kommer aldrig att stanna hos dig.

När han gjorde slut:

– Men det visste jag väl att han skulle göra!

Ingen sympati. Ingen tröst. Bara en lätt triumf över att hon hade rätt.

Vad är egentligen fel hos en mor som gör att hon kan säga så till sin dotter? Att min mor sa det till mig var något jag bara accepterade, även om jag aldrig hade accepterat att hon hade sagt så till mina systrar. Orden gjorde ont. De är tyvärr inte de enda i sitt slag, men just de här gjorde hål. Hål som fortfarande värker. Som fortfarande gör mig rädd för att hon ska ha rätt. Tänk om det är så – att ingen kan älska mig? Att ingen kommer att stanna hos mig? Utan att tänka på det har jag nog betraktat just det som en ”sanning”. Det gör mig ont.