Några toner…

Några toner på piano och jag är tillbaka i Eileens dansstudio en varm dag. Solen ligger på och gassar, får fönstren att imma om vi inte öppnar dem.

Några toner på piano och kroppen minns stegsekvensen vi gjorde till just det stycket, till just den början, gång på gång på gång. Någonstans inom mig minns jag stegen, även om jag inte längre kan utföra dem. Det börjar lugnt, långsamt, nästan tveksamt – och kräver ren teknik och stor kroppskontroll – och avslutas snabbare, lite hoppigare. Utmaningen är att behålla teknik, kontroll, musikalitet. Och få det att se lätt ut. Lekande lätt.

Kroppen minns steg, men minnet når inte ända ut i musklerna. Fick jag se stegsekvensen skulle jag nog snart minnas den och lite tafatt, med 20 års frånvaro, kunna utföra den. Men det finns ett hack i stegsekvensen, en övergång jag inte minns. Och jag minns inte vad kombinationen hette. 

Men jag minns musiken. De tonerna är förevigade i en tidsbubbla, i en kontext som inte längre finns annat än i den bubblan, och i den dansighet som alltid är min.  

Små tankar om stora sorger

Etiketter

De största sorgerna är inte alltid de som ser störst ut. De kan te sig ganska banala för andra, men väcka hela avgrunder inom en. Kanske för att de blir portaler till andra lager av sorg, kanske för att de rör vid något djupt ärligt och viktigt, kanske för att de råkade tajma något som gav sorgen en högre frekvens. Det är inte relevant. För de är vad de är. 

Det är svårt att mäta något som slår så olika hårt som sorger, och så olika brett, utan att det uppfattas värderande. Jag värderar inte sorg. Småsorgerna, som svider som raksår i saltvatten, känns när man får dem men läker, om de inte blir inflammerade eller upprivna. Andra sorger tar längre tid på sig. Vissa går på djupet, andra slår brett, påverkar mycket i livet. En del läker aldrig, man lär sig bara leva med dem. Ofta tyst, men så är det som om de väcks igen, flammar upp, bubblar upp till ytan som lava, och man slås till marken inför deras kraft.

Jag slås till marken, faller på knä och vill skrika högt i förtvivlan, men inga ljud når mina läppar. Skriket fastnar på vägen. Det finns inga ord, inga ljud. Inget utlopp.

För mig har de djupaste sorgerna visat sig handla om förluster av något viktigt. Något för mig viktigt. Ibland visste jag inte före förlusten hur viktigt just det var. Jeanette Winterson skriver i Written on the Body ”Why is the measure of love loss?” och det tror jag inte bara gäller kärlek. Hur viktigt något är, eller har varit, kan ibland märkas bäst i sorgen vid förlusten. Av personer, sammanhang, tro, drömmar… av det som var och det som aldrig fick bli.

”Du kommer att resa dig igen”

”Du kommer att resa dig igen.”

Jag kommer väl det. Jag brukar göra det. Gång på gång på gång på gång. Men om jag inte vill? Om jag faktiskt inte vill resa mig igen för att jag fått så jävla nog och är för trött för att dra upp mig själv igen?

Jag vet faktiskt inte om jag vill. Jag vet inte om jag kan.

Sorgebearbetning

Hon frågade om krisbearbetning, om sorgbearbetning. Vilken? Jag har inte fått någon, jag har efterfrågat men inte erbjudits, och jag är ledsen, men vardag och att samordna och uppfylla krav från myndigheter och vård, ekonomisk stress och vårdstress, och det enorma jobbet i att överleva, har gjort att jag inte hunnit bearbeta. Eller ens känna mig genom sorgen.

En vän sade att i en kris är det inte läge att förändra, och det är sant. Man har egentligen fullt upp med att krisa och behöver få göra det. Men det går inte alltid. Inte när resten av livet pågår och kräver att man är samlad. Jag önskar att jag hade fått krisa från början. Men eftersom jag inte fått det och allt bara pågått och pågått och pågått och jag försökt orka med allt i tre år, så blir allt värre. Det går inte över. Något slags ackumulering sker.

Sorgen, ja. Alla dessa lager av sorg. Alla dessa förluster som jag stoiskt försöker bära för att det inte finns tillfälle (läs: trygghet) att rasa ihop i sorg. De blir för många, lagren blöder ihop i varandra och en liten sak kan trigga en reaktion av något helt annat. Det är livets alla förluster, saknader, längtan och sorg i ett enda trassel. Hur bearbetar man det?

Ett vunnet slag

Etiketter

, ,

På väg tillbaka. Försiktigt, varsamt, tvekande. Jag samlar ihop det som gick sönder i stormen, bitarna av mig som jag försöker sammanfoga med kärlek. Ljuset lyser ut mellan sprickorna, men ju fler de är, desto skörare är jag, just nu. (Allt gör en inte starkare.) Jag landar i mig igen, får långsamt tillbaka det som är jag, en grund inom mig, mina sinnen, min fantasi, mig själv. Jag försöker återfinna tron på mig, den som grusas med skärvorna. Det utanför mig får jag försöka laga på annat sätt. Söka vinna förlåtelse.

Men jag vann. 

Jag vann den här gången också. En hård strid – hårdast hittills – i det krig som pågår inom mig. Det som inte syns, som knappt går att prata om.

Det finns strider man väljer och strider man tvingas till. Strider som handlar om liv och död. Om att överleva. 

Den här gången vann jag.

”Vi behöver prata”

”Vi behöver prata.” = Jag har något att säga som jag vill att du lyssnar på, för jag har sagt att vi måste prata och då är du nonchalant och oengagerad i vår relation om du inte lyssnar och jag struntar i hur det påverkar dig eller vilka konsekvenser det får för dig eller oss och jag kommer sedan inte att lyssna på vad du har att säga den här gången heller. För jag vill säga något till dig. Det handlar om mig. Vi handlar om mig och mina känslor. Vad du känner och hur du drabbas är irrelevant. Allt handlar om mig. Glöm inte det. Glöm aldrig det.

Vanligt. Alltför vanligt. En gräns jag lärt mig att dra. Samtal går åt båda hållen: jag lyssnar på dig, du lyssnar på mig och vi tar båda ansvar för våra ord. Ord kan få konsekvenser.

Jag är i förundran

Etiketter

, ,

Vi talade om förundran, om att förundras, om vad som väcker vår förundran. Det var inte självklart för alla. Flera hade krav på vad som ska väcka förundran och förutsättningar för att kunna känna förundran.
Det fick mig att fundera. Över det de sade, över hur det är för mig. (Jag tycker om att ta ett steg tillbaka och betrakta, granska och lära mig något nytt om människor, beteenden och om mig själv.)

Vissa behöver hitta något att förundras över, fantisera om, drömma om. Något som höjer sig över det prosaiska. De har drömmar och fantasier och det är drömmarna och fantasierna som gör dem till drömmare, som gör dem fantasifulla.

Jag förstår dem, men känner inte igen mig i det. Skillnaden är kanske inte så stor, och svår att fånga, men den finns där.

För mig finns det förunderliga i allt, i varje närvarande stund, på varje plats. Jag är i förundran. Jag lever med fantasi och drömmar ständigt närvarande. De är inget jag behöver söka; de bara finns där.

De konkreta drömmar jag hade har krossats, och jag har inte kunnat drömma nya i deras ställe. Jag kan inte säga att ”jag har en dröm”. Gör det mig till mindre av en drömmare?

För mig föds drömmarna och fantasierna ständigt på nytt, de är som ett pågående flöde. Ett parallellt varande. Att drömma och fantisera gör mig inte mindre närvarande, utan mer. Här och nu har många lager. 

Det är en gåva, en superkraft i den mån jag har någon. Min förundran, min fantasi, närheten till något bortom det uppenbara. Det gör mig rikare, det gör min värld och tillvaro rikare.
Det räddar mig.
Det är en del av vad jag är. 

Ingen är kompis med en våldtäktsman?

De flesta kvinnor känner någon kvinna som har blivit utsatt för övergrepp, eller har själva blivit det.
De flesta män känner inte någon man som har utsatt en kvinna för övergrepp.
Hur går det ihop?

Det gör det såklart inte. Skillnaden mellan vad en förövare anser vara ett övergrepp och vad offret upplever som ett övergrepp är en faktor. Där finns hela spannet mellan att vara en självisk douche som utnyttjar kvinnor, till män som begår våldtäkter och misshandel. En annan är det man inte pratar om, det man kanske inte ens sett som relevant att fundera över. Hur är jargongen egentligen i kompisgäng och på grabbiga arbetsplatser? Är snacket sådant att någon kan beskriva ett övergrepp utan att andra reagerar? Hur är det med konsekvenstänkandet?

Ingen är kompis med en våldtäktsman, eller?

En fundering apropå denna debattartikel i Metro.se.