• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Dans

Några toner…

09 torsdag Jul 2015

Posted by Lisa in Dans, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Några toner på piano och jag är tillbaka i Eileens dansstudio en varm dag. Solen ligger på och gassar, får fönstren att imma om vi inte öppnar dem.

Några toner på piano och kroppen minns stegsekvensen vi gjorde till just det stycket, till just den början, gång på gång på gång. Någonstans inom mig minns jag stegen, även om jag inte längre kan utföra dem. Det börjar lugnt, långsamt, nästan tveksamt – och kräver ren teknik och stor kroppskontroll – och avslutas snabbare, lite hoppigare. Utmaningen är att behålla teknik, kontroll, musikalitet. Och få det att se lätt ut. Lekande lätt.

Kroppen minns steg, men minnet når inte ända ut i musklerna. Fick jag se stegsekvensen skulle jag nog snart minnas den och lite tafatt, med 20 års frånvaro, kunna utföra den. Men det finns ett hack i stegsekvensen, en övergång jag inte minns. Och jag minns inte vad kombinationen hette. 

Men jag minns musiken. De tonerna är förevigade i en tidsbubbla, i en kontext som inte längre finns annat än i den bubblan, och i den dansighet som alltid är min.  

Toppar och dalar

09 måndag Maj 2011

Posted by Lisa in Dans

≈ Lämna en kommentar

Toppar tycks ständigt följas av dalar, lycka av sorgsenhet, gemenskap av ensamhet. Det är väl så som livets flöde fungerar, så man behåller en balans mellan högt och lågt, ljus och mörker. Mina toppar är kanske högre än en del andras och dalarna därför också djupare. Mitt idealtillstånd av balans blir därför när topparna är lika många och långa som dalarna snarare än ett liv som är en rak linje. Den där raka linjen representerar för mig stillestånd, stagnation, brist på liv. Ni vet den där linjen på en hjärtmonitor när hjärtat stoppat. Inte idealiskt alls.
Men det hade nog onekligen varit lättare om jag inte kände så mycket och inte var så … intensiv. Tidigare perioder när jag varit deprimerad blev allt liksom grått, tomt och ganska känslolöst; den här gången är det mer som att jag dragits ner i mörkret. Håglöshet, uselt självförtroende, den stora tröttheten och initiativlösheten – men känner gör jag, för det mesta. (Det är antagligen därför som ångestattackerna är värre än någonsin.)

I helgen upplevde jag lycka och dansglädje i Malmö, med workshops i två dagar för fantastiska Dud Muurmand från Köpenhamn, en hafla och rent allmänt underbar dansgemenskap med andra tribaldansöser. Dansare är verkligen urhärliga, lagom galna människor som jag älskar att umgås med! I den gemenskapen känner jag mig lika hemma som i min Gudinnefamilj i Glastonbury och upplever samma känsla av att ha kommit hem. Och (tyvärr) samma upplevelse av att med en krasch dimpa ner på jorden igen när jag kommer tillbaka och mitt normala liv känns tomt. Trots de älskade vännerna här, trots dansen här, trots ett hem som jag stortrivs i och katterna som jag mer än älskar. Trots att jag har mitt liv här. Men jag känner mig inte hemma längre. Jag saknar den känsla av sammanhang – KASAM – som är så fundamental för hälsa och välbefinnande. Och det känns så orättvist av mig eftersom jag har vänner men inte vet hur jag ska uppnå den där upplevelsen av gemenskap, delaktighet, gruppkänsla. Känslomässig närhet och öppenhet till en person, ja, men till flera – svårt. Jag känner mig mest ensam, osynlig, utanför, som att jag inte passar in.

Det har varit en lång och svår vinter, som inte är över än, även om helgen gav nytt liv. En helg jag sannerligen inte hade råd med, men som en av mina närmaste danssystrar, en av dem som vet, sa, ”du hade inte råd att inte åka dit”. Sant. Hur sant som helst. Självförtroendet ökade lite och jag hittade tillbaka till en del av mig som varit svår att komma åt ett tag. Tusen gånger bättre än någon terapi. Jag behöver mer dans! I sommar kan jag bara gå en sommarkurs för suveräna Callisto, men jag hoppas att kunna gå workshops för andra lärare också. Och så får jag väl styra upp och delta i dansträffar med danstjejerna här. Jag får försöka skapa en gemenskap även på hemmaplan.

Danssjälvförtroendet har varit på botten och fått mig att seriöst fundera på att sluta eftersom jag ändå är kass och inte kommer någonvart, men just nu är det inte ett alternativ att sluta. Dans är liv. Dans ger liv. Jag är dansare, så är det bara. Så jag behövde den här helgen. Miljöombyte, ny inspiration, nya människor, gemenskap. Underbart!

Ibland är det så enkelt

30 söndag Jan 2011

Posted by Lisa in Dans, Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto – något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: ”tänk om jag inte är tillräckligt bra”. Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över ”bra nog” – och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.

Så mycket mer än en hobby

27 tisdag Okt 2009

Posted by Lisa in Dans

≈ 1 kommentar

Jag har än en gång insett att jag inte kan se dans som bara en hobby. Det var omöjligt för 15 år sedan och är det fortfarande. Jag vet inte om jag trodde att det skulle vara så när jag i vintras bestämde mig för att börja dansa igen; att en ny dansform och en massa fler år på nacken skulle göra att jag kunde hålla en helt annan distans till dansen och se den som en hobby. Innerst inne visste jag nog att det inte skulle gå.

Dans är så mycket mer än en hobby för mig. Det är ett språk som min kropp törstar efter, ett uttryck för det som ord inte räcker till för det är passion, det är liv. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara utan dansen så länge som jag var. Men det var kanske först nu som jag var redo att återvända.

Att dansen är mer än en hobby är inte på något sätt dåligt, utan mer ett konstaterande. Tvärtom ser jag det som otroligt positivt att jag har hittat hem till en av mina stora passioner, och det har fyllt ett rum i mitt liv som varit tomt alldeles för länge. Det gör mig helare. Men det gör också att jag inte bara kan gå en kurs; komma dit, dansa, gå hem och sedan inte tänka särskilt mycket på det förrän nästa lektion. Dansen är närvarande 24 timmar om dygnet, den finns i nästan allt jag gör, eller parallellt med allt annat, och alla fysiska aktiviteter jag ägnar mig åt handlar om hur jag ska bli en bättre dansare. I nuläget lägger jag minst en timme om dagen på dans, uppdelat i duttar här och där – kanske mer än så. Men jag känner en längtan, ett sug, efter mer. Det är en ovärderlig kreativ och fysisk del av mitt liv, ett språk som jag vill lära mig mer av och bemästra för att uttrycka det jag vill uttrycka.

Jag har ännu bara börjat tota ihop kortare fraser, har oändligt många ord kvar att lära och en bra bit kvar till längre stycken. Men jag vill, jag brinner för att lära mig mer mer mer, arbetar hårt på att släppa rädslan för att inte kunna, inte vara bra nog, experimenterar lite och steg för steg går det framåt. Inget kommer av sig självt, utan allt handlar om träning, träning, träning – men när träningen är så njutbar (trots frustration och smärta – men så är alla dansare också masochister) och ger så mycket, så vill jag ge mig själv den tiden det tar. Hade jag bara haft råd så skulle jag gärna ha tagit lektioner varje dag, men det ligger till syvende och sist på mitt ansvar att utvecklas, att ta lärdomarna från klasserna och själv arbeta med dem – och där är det mitt ansvar att skapa träningstillfällen. Det är nästa steg.

Det är dags att lägga in nästa växel nu…

Tiden fortsätter att rinna iväg

01 torsdag Okt 2009

Posted by Lisa in Dans, Livet

≈ 2 kommentarer

Orden finns, men inte tid och ro att sitta kvar vid datorn och skriva ned dem. Däremot kan ni den här veckan läsa mitt tema om perfektion i SHEDO-bloggen.

Just nu försöker jag jobba så mycket jag kan i hopp om att hitta en lösning till att hälften av min årsinkomst de senaste åren plötsligt dragits undan för mig. Det är en oro som hela tiden gnager, även om jag försöker låta bli att tänka på den. Än en gång känns det som att personlig konkurs och flera år som skuldsatt på existensminimum skulle kunna bli en verklighet, men jag försöker att inte tänka så negativt. Det måste kunna lösa sig ändå! Men sanningen är att även om jag just nu har ett uppdrag, så är det inte som om uppdragen står på kö och jag har bara behövt tacka nej till ett enda uppdrag de senaste veckorna. Så särskilt ljust ser det inte ut.

Kroppen protesterar; förkylningen vill inte gå över, även om halsflussen ser ut att ha gjort det, lederna värker och de senaste dagarnas envisa huvudvärk blev idag till migrän. *suck* Är det väderomslaget, söndagens kommande fullmåne, hormoner, stress? Jag är allt annat än social och vill helst bara stänga alla inkanaler och få vara ifred, i lugn och ro utan krav. Jag är trött. Så trött. Nätterna räcker inte till för att bli utvilad.

Ljuset är vänner som vet hur det är och som inte tar illa upp när tiden inte räcker till, vänskaper som inte kräver att man ses eller ens pratas vid varje vecka – månad; ljuset är musiken; ljuset är de andliga irrblossen som lyser upp allt och talar om transformation, inspiration, möjligheter, slutet på ett och början på något annat. Och ljuset är dans. Det går framåt, frustrerande långsamt ibland, men ändå, och det är en utmaning. Med lätt skräckblandad spänning ser jag fram emot nästa helgs Dark & Tribalicious med en master class för Ariellah. Den som inte dansar tribal fusion vet inte vem hon är, men tänk att du sjunger musikalmusik och får chansen till en master class med Helen Sjöholm, eller rent av Elaine Paige. Så stort är det. Känns det. Och Asharah och Morgana är nästan lika stora stjärnor på fusionhimlen, och helt fantastiska kvinnor dessutom! Vi snackar om pangbrudar här…

Eftersom jag började dansa så sent som i februari är jag otroligt medveten om hur mycket jag har att lära mig, och hur mycket av grunderna som jag skulle behöva få på plats innan nästa helg. Jag gör framsteg, det märker även jag (träningen jag lägger ned utanför klasserna får resultat!), men det känns skrämmande att ställa mig på en master class. Jag tror att jag kommer att lära mig jättemycket, och få ännu mer inspiration, och jag behöver inte vara bäst. Jag kan nämligen inte vara det, vilket faktiskt är en lättnad. Jag gör bara det mesta utifrån min förmåga och det bra nog. Mer än så, faktiskt: det är mer än vad någon, inklusive jag själv, någonsin kan begära.

Hur hamnade jag här? Att efter mindre än ett år gå på workshops för höjdarna inom genren? Det känns stort, inspirerande och mest av allt: fantastiskt roligt. Pepp, pepp, pepp – snacka om inspiration att hårdsatsa den kommande veckan!

Dans, dans, dans

06 söndag Sep 2009

Posted by Lisa in Dans

≈ Lämna en kommentar

Favorit i repris: Kayla och Kuponos missbruksnummer från So You Think You Can Dance:

Är de inte fantastiska?!

I oktober, på Dark & Tribalicious, ska jag gå workshops för Ariellah, Asharah och Morgana. Gissa vem som känner sig förväntansfull och bara liiiiiite nervös?

Är ni i Göteborg den 10 oktober tycker jag absolut att ni ska gå på Dark & Tribalicous-showen. Det är verkligen en unik möjlighet att se några av de absolut främsta dansarna inom Tribal Fusion och Gothic Bellydance.

Självförtroendetörnar och hjärnspöken

19 onsdag Aug 2009

Posted by Lisa in Dans, Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 8 kommentarer

I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.

Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.

Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.

Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.

Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.

Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.

Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.

Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.

Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.

För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.

Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.

Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!

Skönhet, perfektion – njut!

15 lördag Aug 2009

Posted by Lisa in Dans

≈ 4 kommentarer

Travis Walls fantastiska koreografi till Jeanine och Jason i So You Think You Can Dance. Det här är dansmagi som får tiden att stanna och hjärtat att brista av skönhet. Jag blir kär – i känslan…

En dag i taget och alldeles för lite tid

09 torsdag Jul 2009

Posted by Lisa in Dans, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Tro

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.
Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så…
Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.
Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå…
Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen 🙂

Värmeslag och danssjuka

02 torsdag Jul 2009

Posted by Lisa in Dans, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Åtminstone så mycket värmeslag att det där med bloggande och allt annat än the bare necessities (vilket inkluderar Facebook) blir vilande tills min överhettade och därför avmattade hjärna orkar ta itu med det. Trist, men vad ska jag göra när det bara är för varmt för att ens röra mig? Fast dans och hård drilling orkar jag med… JA, klart jag gör! Det är ju så kul, givande, stimulerande ochberoendeframkallande. Jag har nog fått danssjuka, för jag tycker att två gånger i veckan är för lite och får abstinens redan innan min dance high gått över. Och som drog betraktat är dans i det närmaste helt ofarligt, kanske bortsett från för mitt sociala liv (visst – som om jag hade något), så även om jag känner mig galet överraskad över att plötsligt på allvar kunna tänka mig att binda upp mig tre kvällar i veckan – jag som haft enorma problem med att ens ha en fast aktivitet som inkräktar på min frihet – så är det inget jag skräms av. Tvärtom. Jag är själaglad över att äntligen ha hittat hem till dansen igen. Och jag har världens coolaste danskompisar! Underbart öppna tjejer som är lika onormala som jag.
Känner mig otroligt hemma i gruppen, även om jag har kvar vissa små blygseltendenser och rädslor för att vara ”för mycket” och att andra inte ska gilla mig. De är däremot bittesmå, men jag blir stundtals medveten om dem så att jag noterar dem, även om jag i stort sett väljer att strunta fullkomligt i dem och bara vara mig själv. Jag trivs ju bäst då, och andra får faktiskt ta mig som jag är – om någon inte gillar mig; taskigt för dem! (Nu fick jag Pinks ”So What” i skallen, som för att understryka det påståendet.)
Jag lider verkligen av värmen och önskar så att jag hade tillgång till bil för att kunna åka och kvällsbada i Delsjön. Var där i tisdags kväll med underbara väninnor, och njöt. Dag: havet, kväll: sjö. Vill dit varje kväll för att suga märgen ur sommaren. Men två spårvagnar och en lång promenad är lite för avancerat för att jag ska göra den resan själv. Så jag får väl nöja mig med en kvällsdusch… Inte lika roligt. Men kanske hjälper det mig att sova.

Jag gör tappra försök att komma i och ur säng relativt tidigt, så att jag åtminstone kan ge sken av att vara produktiv och få något gjort, men det är dåligt bevänt med det. Jag vaknar till liv när solen sänker sig och temperaturen sjunker, och kommer sällan i säng före två nu. Det är liksom som om jag mer och mer blir den där nattvarelsen som jag haft inom mig så länge; puppan håller på att spricka, den vackra varelsen kan äntligen komma ut ur det fängslande skalet och låta de svartlila fjärilsvingarna breda ut sig och ta henne/mig till oanade höjder och djup. Födslovåndor? Nej, faktiskt inte. Mer nyfikenhet och en förundran över att känna att det händer något stort som jag inte riktigt vet vad det är. Men häftigt.

Det känns som om ytterligare bitar av min sanna identitet, mitt sanna Jag, faller på plats i rask takt, skalet flagar av och jag blir friare, starkare, den jag är ämnad att vara. Vissa små steg, knappt förändringar alls, känns stora när det handlar om att byta en etikett mot en annan, men samtidigt är jag densamma. När en förändring egentligen mest är semantisk och handlar om etiketter som innebär att andra kommer att placera mig i ett annat fack, så känns den faktiskt inte så stor alls. Inte när den handlar om en insikt som vuxit fram under lång tid tills jag faktiskt förstod. Och den slutgiltiga förståelsen kom när jag satte ord på det. Insikter, tankar och resonemang för sig själv i all ensamhet i all ära, men jag behöver ofta höra mina egna ord, i samtal med andra, få reflektioner och speglingar genom möten, för att verkligen förstå.
Annars är allt nästan som vanligt: Försöker jobba (dubbeljobba egentligen) men ligger efter pga värmen, så det blir helgjobb igen, dansar, träffar vänner då och då, är social över nätet… Lite lätt frustrerad, av flera skäl. Färgade håret idag och fick lite panikkänning när färgen var morotsröd när jag hade satt i den. Jag hade för mig att jag hade köpt en kallt mörkt brunröd… Det blev inte riktigt morotsrött, men rödare, och kanske inte så kallt som jag vill och bör ha. Se själva – fast det syns kanske inte så värst bra eftersom det inte är särskilt ljust i köket, där jag sitter:
Nu har jag satt i mig trekvarts liter jordgubbar (mums!), är fortfarande hungrig, känner mig klibbig och varm och behöver en dusch, så det är kanske dags för kvällsmat, kvällsdusch och ett ambitiöst försök att komma i säng.
← Äldre inlägg

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält