I början av pandemin och en bit in i den sades det att den psykiska ohälsan inte hade ökat till följd av den. Kanske var det så. Folk kände ett slags gemenskap i social distansering, hemarbete, vi begränsade våra kontakter, hanterade att fritidsaktiviteter ställdes in eller flyttades online, höll oss borta från gym och mötesplatser. Vi tog ansvar. Vi. Det fanns ett vi.

Men för alla fanns – finns – inte ett vi eller sammanhang. Människor har blivit av med jobb och inkomst. Den sociala distanseringen blir en isolering för den som lever ensam, inte tillhör en social bubbla eller familjegemenskap, som kanske hade sina sociala kontakter på jobbet och i aktiviteter, eller på långt avstånd. Det går ett tag, men det har gått mer än ett tag nu.

Jag ser hur den psykiska ohälsan ökar. Det syns på sociala medier, bland kollegor, i min omgivning, och jag känner själv av det. Och när människor faktiskt pratar om det och själva säger något, då har det ofta redan pågått ett tag. Utmattningssyndrom och utbrändhet börjar märkas, i olika grad, motivationsbristen och bristen på mening tilltar. Ångesten som märkts redan från början på människors humör och beteenden verkar inte bli värre, men kan bakom ytan breda ut sig och förändras. En depression kan få fäste när den inte motverkas av sociala kontakter, samhörighet, sammanhang, distraktioner och saker som ger mening och ljus i tillvaron; om ingen finns där som ser hur du förändras och ser hur du mår kan olika former av psykisk ohälsa växa. Ett missbruk kan få fäste. Självskadebeteenden och ätstörningar, nya eller återfall, kan ske utan att någon märker det. Ensamheten kan växa. Det inre rummet med alla tankar och känslor blir en ensam ekokammare, en isoleringscell.

Det syns kanske inte i vårdens statistik för att människor inte söker vård. Steget att göra det är stort redan från början, och att överallt se att vården är överbelastad ökar inte benägenheten att söka vård. När det inte finns någon som ser, driver på en att söka hjälp och sedan finns vid ens sida medan man försöker göra det, så gör man kanske inte det. Det krävs mycket energi, tålamod och uthållighet för att söka och få hjälp. För det är svårt att få tider i företagshälsovården, svårt att få tider till bra kontakter i primärvården, i stort sett omöjligt att få en kontakt inom psykiatrin. Akutpsykiatrin ger ingen hjälp, de kan möjligen erbjuda förvaring i ett akutskede. Oftast avvisar även de. Så den största delen av den psykiska ohälsan når kanske aldrig statistiken. Eller så syns den i rapporter (som här) och utredningar som lätt psykisk ohälsa, och det låter ju inte så allvarligt. Men den finns där.

Antalet självmord har inte ökat under pandemin, visar studier. Det är positivt. Människor är tåliga och håller ut. Men det finns en risk att missbruk, självskadebeteenden, psykiska besvär och självmord ökar ju längre tiden går – och efter den här samhällsomvälvande delen av pandemin. (Vilket t.ex. WHO och Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention skrivit om.) Kriser ger en eftersläpningseffekt i mående. När samhället släpps på och folk lättat och glatt börjar umgås igen kan det bli ännu mer påtagligt för den som inte mår bra, som inte förmår glättigheten, som tappat fotfästet och inte hittar tillbaka, eller som fortfarande inte har ett socialt sammanhang.

Kanske har den psykiska ohälsan faktiskt inte ökat. Eller så märks det bara inte om man inte har det i sin bubbla.