Hon frågade om krisbearbetning, om sorgbearbetning. Vilken? Jag har inte fått någon, jag har efterfrågat men inte erbjudits, och jag är ledsen, men vardag och att samordna och uppfylla krav från myndigheter och vård, ekonomisk stress och vårdstress, och det enorma jobbet i att överleva, har gjort att jag inte hunnit bearbeta. Eller ens känna mig genom sorgen.

En vän sade att i en kris är det inte läge att förändra, och det är sant. Man har egentligen fullt upp med att krisa och behöver få göra det. Men det går inte alltid. Inte när resten av livet pågår och kräver att man är samlad. Jag önskar att jag hade fått krisa från början. Men eftersom jag inte fått det och allt bara pågått och pågått och pågått och jag försökt orka med allt i tre år, så blir allt värre. Det går inte över. Något slags ackumulering sker.

Sorgen, ja. Alla dessa lager av sorg. Alla dessa förluster som jag stoiskt försöker bära för att det inte finns tillfälle (läs: trygghet) att rasa ihop i sorg. De blir för många, lagren blöder ihop i varandra och en liten sak kan trigga en reaktion av något helt annat. Det är livets alla förluster, saknader, längtan och sorg i ett enda trassel. Hur bearbetar man det?