Etiketter
Vi talade om förundran, om att förundras, om vad som väcker vår förundran. Det var inte självklart för alla. Flera hade krav på vad som ska väcka förundran och förutsättningar för att kunna känna förundran.
Det fick mig att fundera. Över det de sade, över hur det är för mig. (Jag tycker om att ta ett steg tillbaka och betrakta, granska och lära mig något nytt om människor, beteenden och om mig själv.)
Vissa behöver hitta något att förundras över, fantisera om, drömma om. Något som höjer sig över det prosaiska. De har drömmar och fantasier och det är drömmarna och fantasierna som gör dem till drömmare, som gör dem fantasifulla.
Jag förstår dem, men känner inte igen mig i det. Skillnaden är kanske inte så stor, och svår att fånga, men den finns där.
För mig finns det förunderliga i allt, i varje närvarande stund, på varje plats. Jag är i förundran. Jag lever med fantasi och drömmar ständigt närvarande. De är inget jag behöver söka; de bara finns där.
De konkreta drömmar jag hade har krossats, och jag har inte kunnat drömma nya i deras ställe. Jag kan inte säga att ”jag har en dröm”. Gör det mig till mindre av en drömmare?
För mig föds drömmarna och fantasierna ständigt på nytt, de är som ett pågående flöde. Ett parallellt varande. Att drömma och fantisera gör mig inte mindre närvarande, utan mer. Här och nu har många lager.
Det är en gåva, en superkraft i den mån jag har någon. Min förundran, min fantasi, närheten till något bortom det uppenbara. Det gör mig rikare, det gör min värld och tillvaro rikare.
Det räddar mig.
Det är en del av vad jag är.
Lisigt 