Reality checks. De är sällan det jag vill höra, men kanske det jag behöver höra. Något som ger en förklaring, jagar bort blindhet och självbedräglighet, ger svar eller väcker viktiga frågor. Eller så är det bara ett sätt att försöka skapa mening i det oönskade: om jag lär mig av det och gör det till något bra så är det inte meningslöst, även om det gör ont. Men det är tråkigt att reality checks så sällan är positiva. Visst hade det varit fint om livet gav lite balans bland dem, så att en tråkig reality check vägdes upp av en bra? För varje som känns som ett slag borde det komma en som var som en smekning. En som bryter ner, en som lyfter. Eller åtminstone var fjärde.

Oftast är det som en Jantesmäll eller att jag inte ska tro för gott om något/någon/livet. Något som drar ner mig på jorden, eller ner under den, och som verkligen kan kännas hårt. Jag försöker komma på nu om det någon gång varit en reality check som lyfter när jag är låg, något oväntat positivt och fint. Kanske minns jag bara de jag hade velat slippa. De flesta dagar tål jag det hårda och oönskade, kan ta med mig det och göra något bra av det. Idag hade jag behövt något oväntat bra och fint som lyfte och gick emot det som rört sig i tankarna. Så funkar inte livet, men det borde få finnas mer balans.

Jag målar naglarna och mediterar. Ett lager, en meditation. Nästa lager, lite yoga. I bakgrunden rapporter från NASA om hur det går för Cygnus på väg till ISS. Och vinden. Dånande. vinande. brusande.
Det är inte tyst. Det har inte varit tyst sedan någon halvtimme i fredags natt, före Helga. Jag blir galen. Mina sinnen behöver vila.

Jag vänder mig bort från världen. Bort från sociala medier, från nyheter, från distraktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag ger mig kvalitetstid med mig, men det får jag inte riktigt. Inte än. Men jag måste stänga ute för att kunna blicka inåt. Genom att blicka inåt ser jag även världen utanför klarare. Med renare blick och klarare sinnen. Nu är allt suddigt och skevt. Som genom rutor piskade av saltvatten och grus.

Ett lager. En stunds stillhet. Släckta lampor och tända ljus. Och vinden som vill blåsa bort huset.

Surrender. Ge efter.

Det är mer än att acceptera, långt ifrån att ge upp eller resignera, ändå är det tätt sammanbundet med acceptans. Men på något vis nästa steg.

Jag försöker att mjukt och följsamt ge efter, flyta med, inte kämpa mot. Det kommer inte naturligt för mig. Motstånd kommer naturligt, liksom kamp, men att ge efter är nästan lika svårt som att ge upp. Men bara nästan; ge upp vet jag nämligen inte alls hur jag skulle göra.  Att ge efter kan jag, och vill, det tar bara emot. Som när en muskel envist krampar och spänner sig, innan den ger efter för sträckningen och mjukt följer med.

Det är mycket som handlar om surrender nu. Om att tillitsfullt ge efter och låta mig falla in i olika sammanhang och situationer, stämningar och känslolägen. Om att det inte heller handlar så mycket om att falla som att låta mig fångas upp, famnas. En tanke som väcker motstånd och rädsla. (Läs: panik.) Om att vara i det som är och låta mig sjunka ner i det, inte bara surfa på ytan utan stanna kvar. Vara.

Det är inte behagligt. Men det är nödvändigt. 

Ett efter ett brinner ljusen ut. Mörkret sluter sig allt närmre. Tystnad. Stillhet. Lätta andetag från sovande katter.

Musklerna spänner sig som i kamp, spelar under huden. Var det ljust hade jag kunnat se små rörelser, som vågor.
Mardrömskänslan, fasan, griper efter mig. Fight or flight. Det pågår ett krig inom mig och jag orkar inte ta en strid nu.

Jag försöker slappna av, inte dras djupare in i skräck och panik; jag försöker vilja andetagen från snyftningarna i bröstkorgen ner i magen.

Andas. Andas. Följ andetaget. Andas.

उज्जायी. Ujjayi breath, ocean breath. Kan jag väcka havet inom mig i andetagen, höra dess brus, förankra mig i andetaget och ljudet och låta allt annat slå som vågor mot en ö?
Andas. Lyssna till havets brus. Du somnar snart.
Andas.