Kategoriarkiv: Tillvarons små mysterier

Dansbanan

29 måndag Okt 2018

Posted by in Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

En bit från stigen på ön står ett ruckel, en förfallande stuga. En sommarkväll hörde jag en öbo nämna något om att där funnits en dansbana. En höstdag gick jag upp till rucklet för att se närmare på det. En lucka i väggen vittnar om försäljning. Om klirrande flaskor och mynt, söt läsk och flaskor med starkare dricka som göms i innerfickor. Luckan vetter nu mot skog. Är skogen yngre än vad den ser ut att vara? Kröp den närmare när musiken tystnade och luckan slogs igen?

Intill rucklet finns en ojämn gräsplätt, knappt en äng, där berghällar bryter fram ur gräset. En plats för dans med svajiga steg och stukade vrister. Låg själva dansbanan här? Svaldes den när inga steg längre rörde vid den?

Bara en bit bort ligger den stora ängen där älvorna dansar om sommarnätterna och lämnar marken trampad efter sig även när solen gått upp. Där har jag mött systrarna i dimman, dansat med dem i ring och känt deras svala smekningar och klingande skratt innan vi skildes åt. Kanske gick dansen en gång där, nära stranden med svalkande bad och gräsplättar att vänslas på.

Allt är annorlunda nu. Det musiken besvärjde återvände när den tystnade.

Det finns en stig… en smal stig mellan björkar som strör gula löv över den.
Vad finns bakom stigens krök? En lockelse för ett nyfiket sinne. En stig in i okänd skog, där det som väntar alltid gäckar bakom nya krökar, längre och längre in.
Skogen är större på insidan än utifrån.

En påminnelse plingar och förtrollningen bryts. Verkligheten väntar.

Vägen ut är längre än in och en helt annan. Gick jag så långt? Utanför har bara en kort stund gått, fast jag var i skogen länge.
Så plötsligt förstår jag: det här är en del av trollskogen. Idag är den delad i två, en gång var den hel och utbredd över ön. Här är tiden en annan och stigen lever.
Men jag följer reglerna: ät inte något som skogen bjuder och lämna inte stigen. Jag slipper ut.

I trollskogar kan du vistas en timme och komma ut efter två år eller fem minuter. Sagans tid är nyckfull. Du har säkert upplevt det själv.

Den här texten skrev jag i bara lätt förändrad form 5 oktober 2016, men det var dags att samla ihop den här.

Marans märken

13 måndag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.

Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.

Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden. 

Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.

Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där. 

Jag är i förundran

17 fredag Apr 2015

Posted by in Livet, Om mig, Tankar, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi talade om förundran, om att förundras, om vad som väcker vår förundran. Det var inte självklart för alla. Flera hade krav på vad som ska väcka förundran och förutsättningar för att kunna känna förundran.
Det fick mig att fundera. Över det de sade, över hur det är för mig. (Jag tycker om att ta ett steg tillbaka och betrakta, granska och lära mig något nytt om människor, beteenden och om mig själv.)

Vissa behöver hitta något att förundras över, fantisera om, drömma om. Något som höjer sig över det prosaiska. De har drömmar och fantasier och det är drömmarna och fantasierna som gör dem till drömmare, som gör dem fantasifulla.

Jag förstår dem, men känner inte igen mig i det. Skillnaden är kanske inte så stor, och svår att fånga, men den finns där.

För mig finns det förunderliga i allt, i varje närvarande stund, på varje plats. Jag är i förundran. Jag lever med fantasi och drömmar ständigt närvarande. De är inget jag behöver söka; de bara finns där.

De konkreta drömmar jag hade har krossats, och jag har inte kunnat drömma nya i deras ställe. Jag kan inte säga att ”jag har en dröm”. Gör det mig till mindre av en drömmare?

För mig föds drömmarna och fantasierna ständigt på nytt, de är som ett pågående flöde. Ett parallellt varande. Att drömma och fantisera gör mig inte mindre närvarande, utan mer. Här och nu har många lager. 

Det är en gåva, en superkraft i den mån jag har någon. Min förundran, min fantasi, närheten till något bortom det uppenbara. Det gör mig rikare, det gör min värld och tillvaro rikare.
Det räddar mig.
Det är en del av vad jag är. 

Du tror att du har koll

30 torsdag Jan 2014

Posted by in Livet, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Du tror att du har koll, att det är lugnt. Skuggorna från förr har lagt sig. Allt är bra. Du klarar av saker du inte trodde att du skulle klara av utan att lugnet störs mer än som krusningar på en vattenyta. Du är ok. Marken känns fastare under fötterna. Du närmar dig balans.

Men så ändras något. Förutsättningarna rubbas lite, lite grann. Det rör sig i skuggorna igen. Det som nyss var problemfritt är plötsligt betydligt mindre självklart. Och du vet inte ens vad som hände. Du faller inte, men marken är inte längre fast. Som att balansera på en spindeltråd: tråden håller, men klarar du av att hålla balansen? En tunn tråd är det som står mellan dig och fritt fall.

Det är väl så det är, att leva med skuggor. En dans i ljus och mörker, där tempot ändras och du måste lära dig att hålla stegen till en ny takt.

Något har hänt

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Tillvarons små mysterier

≈ 1 kommentar

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Tillvarons små mysterier: Ska Postens kunder vara synska

16 tisdag Nov 2010

Posted by in Tillvarons små mysterier

≈ 2 kommentarer

Idag damp det ner en avi på dörrmattan. En sådan där med texten ”Vi har sökt dig för att leverera paket.” Jag var lite fundersam eftersom de i så fall måste ha försökt igår eller idag, och jag visste att jag hade varit hemma. Jag tror att avin kommer från Posten eftersom den har deras logga i vänster hörn, bredvid ”Ta med legitinamtion.”

Så de har varit hos mig, men inte fått tag på mig. Nu har jag 14 dagar på mig att hämta paketet, eller betala för att få det utkört igen. Ja, det hade väl varit acceptabelt om jag faktiskt hade missat dem, och om det fanns någon adress där jag kunde hämta paketet. Jag vänder på avin. Nada. Inte ett ord, ingen etikett, ingen stämpel, ingenting som talar om var de har gömt mitt paket.

Men ett telefonnummer. Jag ringer det. Fyra val som inte är i närheten av vad jag vill, och ett femte för ”övrigt”. Jag väljer femman och blir placerad i kö. Får till sist prata med en snubbe som kontrollerar avinumret och konstaterar att de var hos mig 14:36 igår. Ja, men då var jag hemma. I lägenheten. Och nej, vi har ingen portkod och min ringklocka fungerar. Och har inte på musik så högt att jag inte hör när det ringer eller knackar på dörren. Killen på andra änden noterar faktiskt detta.

Jag undrar om de tänkte att jag bara intuitivt ska veta att de står utanför dörren och vill mig något. På samma sätt som jag intuitivt verkar förväntas veta, eller göra en kvalificerad gissning (vilket jag också gjorde) om vart de i stället skickade paketet. Låt gå för att min intuition är ganska hyfsad, men den fungerar inte riktigt på det sättet.

Nåja. Det är bara att ge mig ut. Och hoppas att nästa leverantör faktiskt provar med att ringa på innan han (för jag gissar att det var en man) bestämmer sig för att jag inte är hemma, och kanske knackar också för att vara på den säkra sidan.