Kategoriarkiv: Aktuellt

Ingen är kompis med en våldtäktsman?

11 lördag Apr 2015

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

De flesta kvinnor känner någon kvinna som har blivit utsatt för övergrepp, eller har själva blivit det.
De flesta män känner inte någon man som har utsatt en kvinna för övergrepp.
Hur går det ihop?

Det gör det såklart inte. Skillnaden mellan vad en förövare anser vara ett övergrepp och vad offret upplever som ett övergrepp är en faktor. Där finns hela spannet mellan att vara en självisk douche som utnyttjar kvinnor, till män som begår våldtäkter och misshandel. En annan är det man inte pratar om, det man kanske inte ens sett som relevant att fundera över. Hur är jargongen egentligen i kompisgäng och på grabbiga arbetsplatser? Är snacket sådant att någon kan beskriva ett övergrepp utan att andra reagerar? Hur är det med konsekvenstänkandet?

Ingen är kompis med en våldtäktsman, eller?

En fundering apropå denna debattartikel i Metro.se.

SIAD 2014

02 söndag Mar 2014

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

1 mars är inte bara den första vårdagen, utan SIAD, Self-Injury Awareness Day; en dag för att uppmärksamma självskadebeteenden. Någon som sannerligen behövs, både bland människor i allmänhet och inom vården i synnerhet.

Många har redan skrivit om självskadebeteenden, och det jag har att säga kommer framför allt från mina upplevelser av självskadebeteenden. Eller kanske av att vara vuxen med självskadebeteenden. Men jag har också läst mycket av det som skrivits om självskadebeteenden, studerat det för att lära mig mer och förstå både det och mig själv, under flera år föreläst och varit engagerad i olika verksamheter med stöd till främst personer med ätstörningar och självskadebeteende, bl.a. SHEDO.

Ett självskadebeteende kan se ut på många olika sätt. Det många tänker på är människor som tillfogar sig direkt skada genom att skära, rispa eller bränna sig. Men det finns många andra metoder: att förneka sig mat, vatten och/eller sömn, överträning, gå för tunnklädd, rökning, alkohol, droger och mediciner, sexuella beteenden, isolering, att låta andra tillfoga en skada m.m. Det som gör det till ett självskadebeteende och inget annat är intentionen att åsamka sig själv skada.

Självskadebeteenden betraktas ofta som självmordsförsök, rop på hjälp, impulshandlingar, uttryck för uppmärksamhetssökande, ett tonårsbeteende i tiden, uttryck för ångest eller som rena dumheter, och vad beteendet i sig fyller för funktion varierar givetvis från person till person, men en dumhet är det inte. Det fyller en funktion. Däremot skulle jag säga att det relativt sällan är ett försök att begå självmord. De flesta självskadorna är inte dödliga, även om det också händer. Merparten kräver inte ens läkarvård, vilket gör mörkertalet enormt. Orsaken till att man skadar sig själv är också olika, även om det inom vården ofta tyvärr har setts som en del av en borderlinediagnos, vilket i många fall är helt fel. Jag har träffat människor med en rad olika diagnoser som skadar sig själva: depression, ätstörning, borderline, olika former av ångesttillstånd, PTSD, stressreaktioner, Asperger, ADHD, tvångssyndrom… listan kan göras lång. Det handlar inte ens alltid om dålig impulskontroll – mina självskadebeteenden har alltid varit i högsta grad kontrollerade – utan den enda gemensamma nämnaren är denna: den som skadar sig själv mår inte bra.

Som det är idag finns det inte en behandlingsmetod för självskadebeteenden som fungerar på alla. Det ges egentligen inte särskilt mycket till behandling alls, inte om du inte har en diagnos där det anses relevant att ta upp självskadebeteendena inom behandlingen eller skadorna är ett så stort problem att de inte går att förbise. Min erfarenhet är att det har setts som något ganska irrelevant och snarare bagatelliserats än betraktats som värt att prata om och fokusera på. Jag uppfyllde inte synen på självskadepatienter, motsvarade inte förväntningarna, och då bemöttes det inte heller.
Så länge vården betraktar självskadebeteenden som impulshandlingar, och som vissa specifika beteenden, så kommer patienter att bemötas så, hur det än ligger till i deras fall, och många kommer därför att helt falla utanför ramarna och inte synas eller få hjälp. När vården inte kan möta personer där de är, så blir det svårt att få hjälp och behandling.

För egen del levde jag med självskadebeteenden i många år. Väldigt många. Över 20 år, i varierande grad och frekvens. Några enstaka händelser blev till en rutin som låg nära tvång, och det som började som ett sätt att känna något alls när depressionen lade sig som ett lock över allt, blev med åren mer ett sätt att bara agera. Enklast kan det väl beskrivas som ett sätt att ”hantera” känslor, men det var ju snarare en flykt från känslor som kändes övermäktiga. Där var den funktion det hade för mig: en ventil. En flyktväg.
En väg som inte ledde någonvart men ändå var tillräckligt viktig för mig för att inte vilja stänga dörren helt.

Men det är sin egen historia. Och den återkommer jag till.

Bully

01 måndag Okt 2012

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Jag såg inte Bully när den visades på SVT. Jag såg ingen mening med att se den. Jag insåg av kommentarer, och av trailern, att den bara skulle riva upp känslor som redan ligger alltför nära ytan.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur det påverkar den som drabbas.
Hur det bryter ner självförtroende och självkänsla, hur det skapar en känsla av att vara fel.
Hur det skapar ett utanförskap som det är svårt att frigöra sig från.
Hur det bryter ner barn och leder till att de tappar tron både på sig själva och livet, och hur en del av dem inte ser någon annan utväg än självmord.
Jag levde det.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur vuxenvärlden sviker den som drabbas.
Hur lärare och skolledare blundar, bagatelliserar, slätar över, skapar temadagar och aktiviteter som bara pekar ut den mobbade, hur de lägger skulden på den mobbade.
Hur föräldrar varken lyssnar eller ser.
Jag upplevde det.

Det behöver inte vara allvarlig fysisk mobbning för att det ska sätta spår. Långvariga spår.

Den bräckliga självkänslan finns kvar, utanförskapet likaså. Tilliten som fick några extra törnar av lärare som inte såg, föräldrar som inte hörde och ”vänner” som svek och gick över till mobbarna, är skör. Upplevelsen av att hur jag än försöker så passar jag inte in, får inte vara med, är kvar. Det är inget som går över eller växer bort av sig självt. Ibland undrar jag om det är för sent, om alla skolåren satte spår som är för djupa för att läka.

Jag har lagt 20 år mellan studenten och nu. Ändå kämpar jag för att komma bort från uppehållsrummets popularitetstänkande. Det sitter djupt, och genom sociala mediers ”gilla”-markeringar, som påfallande ofta ges till en person snarare än till det hen gjort, påminns jag hela tiden om vad, vilka, som räknas. Det finns inget missunnsamt i det, bara ett sorgset konstaterande.

Jag är inte längre den jag var, men skolgårdens erfarenheter sitter djupt.

Jag hoppas att många som inte vet vad det innebär att vara mobbad såg Bully, och kanske tänkte och kände efter.
Jag hoppas att lärare, rektorer och föräldrar såg programmet och öppnar ögonen. Mobbning varken börjar eller slutar i skolan.

22.7.2011 – en månad senare

23 tisdag Aug 2011

Posted by in Aktuellt, Citat

≈ Lämna en kommentar

Livet går vidare.

Under den senaste månaden har jag hela tiden levt med försöken att förstå det som hände i Norge den 22 juli. Det ofattbara. En människas hat som bragte 77 människor om livet. Men det som består är inte hat. Utan kärlek. Ljus. Solidaritet. Sorgen som en stärkande kraft, något som skapar en vilja till något bättre. Inte hämnd.

Skillnaden mellan den amerikanska hämndretoriken efter den 11 september 2001 och Jens Stoltenbergs ord om mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet efter den 22 juli 2011 är milsvid. Den talar sitt tydliga språk. Hat kan lätt föda mer hat. Låt oss inte gå den vägen.

Två texter har särskilt berört mig den här månaden. Den ena – ”Til Ungdommen” av Nordahl Grieg (tonsatt av  Otto Mortensen) – har sjungits vid flera av de minnesceremonier som har hållits. Det är lätt att förstå varför. Den har mer än något annat kommit att symbolisera minnet av och sammanhållningen efter det som hände.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

 

Den andra texten, ”22 7 2011”, skrevs av Lars Saabye Christensen och framfördes av Aksel Hennie vid den minnesceremoni som hölls i Oslo Spektrum igår, den 21 augusti. Texten publicerades idag, den 22 augusti, i Aftenposten. Samt här.

22 7 2011
av Lars Saabye Christensen

rammet av flamme og skygge
slipper jeg alt jeg har i hendene
og ser: tingene mister sin vekt
himmelen mister sin farge
vinden mister sine seil
tankene mister sin tyngde og ordene sin mening
natten mister sin morgen
dagen mister sin sol

jeg ser: sorgen etter et hardt materiale
vi er sorgens arbeidere
vi hamrer den, bender den og bøyer
og former den
til vi ser: sorgen har ikke
tilbakevirkende kraft

å minnes de døde er å huske dem
slik de levde
i øyeblikk og år, i time og sekund
å ære de døde er å oppfylle deres liv
selv om ingenting blir det samme

rammet av flamme og skygge
slipper vi alt vi har i hendene
og løfter en rose
rosen har rett

så samle dine blomster i en vid bukett
samle ditt lys for å se gjennom mørket
samle din glede for å bære all gråt
samle ditt håp for å holde på drømmen
samle dine tanker for å tåle all tvil

så samle ditt menneske
samle våre medmennesker
samle oss sammen

Utøya

31 söndag Jul 2011

Posted by in Aktuellt, Livet

≈ Lämna en kommentar

I kveld er gatene fylt av kjærlighet. (1)

Förra lördagen, den 23 juli 2011. Jag vaknar tidigt, vid fem, efter bara ett par timmars sömn. Ruskar på mig för att komma tillbaka till min kropp, till verkligheten utanför drömmen. Drömmen dröjer sig kvar. Av ren vana sträcker jag ut handen, tar mobilen, kollar twitter. Ser ett twitterinlägg om 80 döda i Norge och fryser till is. Illamående, ofattbar chock och sorg som en klump i magen. Det kan väl inte vara sant? När jag gick och lade mig talade de om kanske 10 skjutna… Bläddrar i inläggslistan och hittar en tweet från en nyhetsbyrå.

Går in på nrk.no och får det bekräftat. 80 skjutna barn, ungdomar och vuxna på Utøya. Tårarna rinner. Ser polisens presskonferens från tre på natten, hör vad de säger men kan inte förstå. 80?! Försöker somna om. Det går inte. Väntar in den första nyhetssändningen kl 6. Följer sedan direktsändningen från NRK i mobilen. Dåsar bort med lillkatten bredvid mig. Den förmiddagen försvinner i ett töcken av nyhetssändningar, ofattbarhet och sömn. Jag funderar på att skriva något, men kan inte. Mina reaktioner kan inte göra det rättvisa, och det handlar inte om mig. Det handlar om döda unga, om spillda liv, om ofattbar grymhet.

Det börjar komma in vittnesberättelser, och jag ser genom dem, känner genom dem, vad de varit med om. Scener som hämtade ur en film, men på riktigt. Rädsla, död, blod, skott. För varje vittnesskildring trillar tårarna och iskylan hänger kvar. Det är overkligt. Det är på riktigt. Jag läser blogginlägg, tittar på nyhetssändningar, hör intervjuer och försöker förstå. Hör Jens Stoltenbergs lugna, trygga stämma mitt i kaoset. Även han påverkad, drabbad, men samlad, värdig och utan hat.

–For meg er Utøya mitt ungdomsparadis som i går ble forvandlet til et helvete. (2)

Ungdomarna på Utøya var där på sommarläger med AUF. Den sortens sommarläger som är fullt av glädje, entusiasm, unga möter likasinnade, vänner för livet, blir förälskade, diskuterar politik och liv, drömmer om en bättre framtid, spelar fotboll, dansar disko, smyger ut på Kärleksstigen för sin första kyss, förlorar kanske oskulden i ett tält eller på en klippa. Det ska vara en idyll, ett utsnitt ur paradiset, fullt av glädje, ljus och liv. Därför blir tragedin så mycket större. Men också beslutsamheten i att inte låta hat och våld segra.

Jag var på sommarläger som 16-åring. Inte politiskt, men ändå. Jag minns hur det var, spänningen, förväntan, drömmarna, framtidstron. Känslostormar, vänskap, glädje. Innebandy, kantinmat, badning. Att sitta i en buss och skratta tills jag hade ont i magen och nästan kissade på mig med nya vänner. Att sjunga med och dansa till MTV vrålhögt, grilla och spela biljard. Se vänners förälskelser men själv stå utanför. Komma hem och prata världens lustigaste dialekt efter att ha hängt med vänner från Abbekås, Kumla, Stockholm och Överkalix och plockat upp allas dialekter. Att mitt i något sådant kunna mötas av besinningslöst dödande…?

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

 Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.” (3)

Jag ser, hör, gråter, sörjer – men mitt liv går vidare. För samtidigt skrattar jag, känner livslusten i kroppen, växer mig starkare för varje tår jag släpper fram. Jag fylls av kärlek, inte hat. Jag gläds åt den solidaritet som väcks i sorgen, en genuin medkänsla över nationsgränserna.   Och jag äcklas av alla som försöker vinna politiska poänger på det som hänt – oavsett partifärg. Det är ovärdigt.

Han tok noen av de vakreste rosene våre. Men han kan ikke stanse våren. (4)

Den här veckan har jag gått en balansgång mellan mediernas känslofrosseri och en vilja att stänga av. Jag har känt förtvivlan över en värld där något sådant här kan hända. Jag har känt ilska över medier som dag efter dag frossar i detaljer kring Anders Behring Breivik, hur jag möts av hans åsikter och bild så fort jag ser en löpsedel, medan hans offer tycks vara ointressanta. Jag har valt att känna med det som hände, att låta sorgen finnas där utan att ta över. Och jag väljer att inte hata.

Inga ord kan göra det som hände ogjort. Inga tårar kan ge döda barn, syskon, vänner och föräldrar livet tillbaka. Vi kan bara dela sorgen, ge av vår styrka och medkänsla, och arbeta för den värld vi själva tror på och vill se. Jag väljer kärlek, öppenhet.

Jag skrattar igen. En spontan, naturlig glädjeyttring visar att livet går vidare. Jag känner lust, jag längtar, jag lyser, jag retas och fnissar. Sorgen över dem som dött, lika naturlig som sorgen över alla andra som dött, dör och kommer att dö runt oss, finns alltid kvar parallellt med livet som fortsätter. Vi ler igen, vi skrattar till och med igen. Det innebär inte att vi glömmer, någonsin. Bara att sorgen aldrig segrar.

Referenser:

(1) Kronprins Haakon, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

(2) Jens Stoltenberg, presskonferens den 23 juli 2011

(3) Jens Stoltenberg, minnesgudstjänst i Oslo Domkyrka, den 24 juli 2011

(4) AUF-ledaren Eskil Pedersen, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

Jaha, Finland?

30 måndag Maj 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Finland inför nya ID-kort för utlänningar. Bruna ID-kort. Vuxna finländare får blå ID-kort och minderåriga lila kort. Anledningen är, enligt projektledaren Ismo Parviainen i Aamulehti, att underlätta övervakningen. De blå ID-korten är nämligen även giltiga som resehandlingar, medan de lila och bruna korten inte kommer att vara det.

Olika ID-kort för finländare och utlänningar, ID-kort som dessutom har olika egenskaper och ska underlätta övervakningen – det ger lite obehagliga vibbar. Vad blir nästa steg? Tygmärken på kläderna så att det blir ännu lättare att övervaka människor? Inopererade chip? Eller varför inte placera utlänningarna inom särskilda områden, så att man lätt kan ha koll på dem?

Nej, Finland, det här känns inte som 2011.

Adoption = import av barn?

30 måndag Maj 2011

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jodå, det tycker Gunilla Gomér, Kd-politiker i Västra Götalandsregionen, enligt en intervju i morgonens Västnytt i samband med ett utspel om en nollvision av aborter i Sverige. Ordvalet får ett tveklöst IG med omdömet ”fruktansvärt omdömeslöst ordval” av mig. Hennes vision och förslag får ett ”hmmm” med mycket stor skepsis.

Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!

Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.

När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.

Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet ”importera”, utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?

Det här med människosyn

17 torsdag Mar 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Mänskliga rättigheter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar.” (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet ”särskilda behov” som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som ”barn med särskilda behov” och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera ”normalt”. Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

En lysande feminist och medsyster har gått ur tiden

04 fredag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sent igår kväll nåddes jag via Twitter av beskedet att Stina Sundberg, ett av Feministiskt initiativs båda språkrör, som var med i F! från början, hade gått bort efter en tids sjukdom. Min reaktion var en av overklighet och djup sorg.

Stina var en förgrundsgestalt och stark förkämpe inom kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen och feminismen, och dessutom Sveriges första lesbiska partiledare, vilket betydde enormt mycket för många av oss. Hennes jordnära arbete för jämställdhet och mot diskriminering, och hennes betydelse för såväl kvinno- som HBTQ-rörelsen och Feministiskt initiativ kan inte uttryckas i ord. Hon lämnar ett stort hål efter sig.
Det är med sorg och förvåning jag har letat igenom svenska medier nu på morgonen – de större dags- och kvällstidningarna samt SVT och Sveriges radio – utan att hitta ett enda ord om Stinas bortgång. Det är märkligt. Någon som betytt så mycket, men som inte har strävat efter att själv stå i rampljuset, blir tydligen osynlig.

Jag kände inte Stina särskilt väl, men vi träffades ett antal gånger både inom F!s arbete och utanför. Mitt första intryck, som bara förstärktes med tiden, var av en otroligt varm person. Varm, jordnära, lyhörd och intelligent. Stina var otroligt kunnig på så många områden, hade en fantastisk förmåga att se och lyssna på människor, och få dem att känna sig sedda och hörda, hon satte sig inte på en piedestal utan mötte människor på deras nivå och hon kunde tala så att människor förstod. Allt detta är egenskaper som ingav mig djup respekt och som är få politiker förunnade. Jag upplevde att Stina tillfullo behärskade den fina balansgången mellan att vara politiker och också, och framför allt, medmänniska.
Vi må ha stått på lite olika delar av den politiska färgskalan, men jag känner bara respekt för Stina. Hennes jordnära, starka närvaro, engagemang och lugna intelligens kommer att saknas oerhört mycket. Jag kommer att sakna henne och är otroligt tacksam för att ha fått träffa denna inspirerande och engagerande människa, som genom sin närvaro lärde mig hur en bra politiker kan vara.

Läs Feministiskt initiativs meddelande om Stinas bortgång.

Stina – tack för allt du gav.

Dagens öööh: Fånge får skadestånd för magsår

02 onsdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Barometern.se har en liten blänkare om hur en fånge på fängelset i Kalmar får 22 000 kr i skadestånd för att han mår psykiskt dåligt och har fått magsår av oron över att inte veta vad som ska hända från dag till dag. Han bedöms dessutom av sina problem, sömnsvårigheter och viktnedgång ha fått 2% medicinsk invaliditet.

Detta i ett system där graviditet inte berättigar till sjukskrivning, ens vid svåra besvär och där människor med långt mycket värre problem än oro och magsår utförsäkras. Här har vi någon som själv orsakat sin situation genom att begå ett brott som är så allvarligt att han har dömts till fängelse, och som finner fängelsemiljön stressande, och får skadestånd och en invaliditetsklassning. Bisarrt!

Magsår behandlar man med antibiotika, lite viktnedgång är det få som dör av och jag misstänker att många, däribland jag, lever med både sömnsvårigheter och i stort sett konstant oro och stress över att inte veta hur tillvaron ska se ut från dag till dag (i mitt fall om jag kommer att ha jobb eller om jag kan betala både hyra och skatt nästa månad). Då känns det här rätt så skevt.

Hur många som lever i ovisshet, stress och mår dåligt får någonsin sina besvär prövade som ”medicinsk invaliditet”? Skulle man kunna döma Försäkringskassan till att betala skadestånd för samma problem som den här mannen tycks ha lyckat få ut sitt skadestånd för – de är väl ändå orsaken till långt värre oro och stress?