Hon finns inte mer. För en vecka sedan fanns hon, inte nu längre.
Vi var inte nära vänner, inte geografiskt i närheten av varandra. Vi hade inte ens träffats. Ändå hade vi nått närmare de stora frågorna, de tunga ämnena, än vad jag kommit många jag känt längre. För vi hade en sak gemensamt, om än på lite olika sätt: depression.
Jag tror inte att någon kommer att få veta exakt vad som hände, men hon kunde inte leva med att vilja dö längre.

Det känns inte verkligt.
Samtidigt är det en brutal påminnelse om verkligheten. Om något i högsta grad verkligt. Depression är en dödlig sjukdom. Man pratar sällan om just det, och många talar mer om det som ett tankefel, något som du kan bli kvitt med samtal eller rätt tänkande, än som en sjukdom som drabbar både kroppen, känslorna, tankarna och sinnena.

Det gör mig ledsen när även människor jag trodde bättre om visar sig betrakta depression som en tankestörning, något ”bara”, inte en allvarlig sjukdom. Synen tycks fortfarande vara så att somatiska sjukdomar är på riktigt, psykiska (som drabbar hjärnan, inte är tankefel) är bara hittepå.
Som om de var mindre verkliga än t.ex. MS eller cancer.
Som om de var mindre dödliga, mindre funktionsnedsättande.
Som om deprimerad var något man kunde bestämma sig för att sluta vara, eller att det bara handlade om att sluta älta, sluta oroa sig och se det positiva i tillvaron.

Om det ändå vore så.

Tyvärr kommer någon med den synen troligen inte att förstå att det inte är så enkelt. Det blir meningslöst att ens försöka beskriva hur det faktiskt är för någon som bestämt sig för att hen vet. Då får hen väl tycka att jag är svag eller negativ. (Ändå försöker jag hitta sätt att beskriva det.)
Men visst, för den som har en fysisk sjukdom ter sig depression säkert som en bagatell.
De kan få byta. Så jävligt är det faktiskt.

För en del är en depression en reaktion på något eller något som kommer en gång i livet, för andra är det något som återkommer, antingen som återfall eller i skov. För vissa är det lindrigare, för andra värre. Olika behandlingsformer och terapier hjälper olika bra för olika personer, och i vissa fall hjälper inga av dem särskilt bra. För en del tycks det räcka med samtal och att lära sig tänka och agera på andra sätt, för andra inte. En del blir hjälpta, andra botade. Samma antidepressiva mediciner fungerar inte för alla, ECT hjälper inte alltid. Hopplöshet är inte lätt att behandla.

Den som säger att depression skulle vara mindre allvarlig än somatiska sjukdomar har inte sett och upplevt vad det kan göra med någon. Hur det kan påverka kognitivt och göra någon oförmögen att arbeta, umgås eller klara sig själv; hur det kan bryta ner någons livslust och motstånd totalt och få en levnadsglad, lycklig person att vilja dö. Att faktiskt dö.

Det handlar inte enbart om självmord, utan om att psykisk ohälsa medför högre dödlighet och kortare förväntad livslängd (15 år kortare för kvinnor, 20 år för män) än för personer utan psykisk ohälsa (enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering 2013). Men det är en allvarlig, dödlig sjukdom.

Detta är något jag är medveten om, men helst inte tänker på. Jag kan inte tänka på det. Jag vill inte, för det ska inte bli så för mig.
Men det blir en reality check att konfronteras med det. Det är inget som ska förminskas.