På väg tillbaka. Försiktigt, varsamt, tvekande. Jag samlar ihop det som gick sönder i stormen, bitarna av mig som jag försöker sammanfoga med kärlek. Ljuset lyser ut mellan sprickorna, men ju fler de är, desto skörare är jag, just nu. (Allt gör en inte starkare.) Jag landar i mig igen, får långsamt tillbaka det som är jag, en grund inom mig, mina sinnen, min fantasi, mig själv. Jag försöker återfinna tron på mig, den som grusas med skärvorna. Det utanför mig får jag försöka laga på annat sätt. Söka vinna förlåtelse.

Men jag vann. 

Jag vann den här gången också. En hård strid – hårdast hittills – i det krig som pågår inom mig. Det som inte syns, som knappt går att prata om.

Det finns strider man väljer och strider man tvingas till. Strider som handlar om liv och död. Om att överleva. 

Den här gången vann jag.