Några toner på piano och jag är tillbaka i Eileens dansstudio en varm dag. Solen ligger på och gassar, får fönstren att imma om vi inte öppnar dem.

Några toner på piano och kroppen minns stegsekvensen vi gjorde till just det stycket, till just den början, gång på gång på gång. Någonstans inom mig minns jag stegen, även om jag inte längre kan utföra dem. Det börjar lugnt, långsamt, nästan tveksamt – och kräver ren teknik och stor kroppskontroll – och avslutas snabbare, lite hoppigare. Utmaningen är att behålla teknik, kontroll, musikalitet. Och få det att se lätt ut. Lekande lätt.

Kroppen minns steg, men minnet når inte ända ut i musklerna. Fick jag se stegsekvensen skulle jag nog snart minnas den och lite tafatt, med 20 års frånvaro, kunna utföra den. Men det finns ett hack i stegsekvensen, en övergång jag inte minns. Och jag minns inte vad kombinationen hette. 

Men jag minns musiken. De tonerna är förevigade i en tidsbubbla, i en kontext som inte längre finns annat än i den bubblan, och i den dansighet som alltid är min.