Jag vänder mig om och fångar honom i språnget. Flygkatten. Xerxes. Inte för att han bryr sig om huruvida jag är beredd eller inte, men när han kastar sig några meter genom luften för att landa i min famn är det mysigast att fånga. Några kilo gosattackig ungkatt (han fyller 2 sista mars) som lindar sig som en liten boa runt halsen, lägger sig över axeln och stryker huvudet mot min kind, kryper ihop på mitt bröst, alldeles under hakan, i halsgropen, så att jag måste hålla upp armarna som stöd för honom.
Ibland är det som om han försöker komma närmare och närmare, som om han vill så nära att jag inte kan släppa honom, som om han vill in under huden.
Och jag fylls av kärlek. För jag är likadan. Jag vill vara nära, ha närhet, känna tryggheten och värmen från en älskads kropp, känna min kropp ta plats intill en annans, känna våra konturer följa varandra. Vissa kroppar blir som pusselbitar som passar perfekt intill varandra. Jag vill stryka med näsan längs din käklinje, spara doften av dig, vila huvudet i din halsgrop. Jag vill att du inte ska vilja släppa mig. Men jag vill vara fri att komma och gå som jag vill.
Xerxes klättrar och klänger på mig även när han inte vill gosa. Min kropp är lika praktisk att använda som stege och avstampsplats som stolar och bord, med fördelen att jag är en lite högre möbel, som anpassar mig till honom. Men han vill vara nära, han vill vara med. Det är min lille kattegoja, som gärna sitter på axeln och är med – jag har smala axlar, så utrymmet att sitta, ligga och vända är minst sagt begränsat – och som gärna ockuperar mitt knä, eller gästers knän. När jag ligger och läser ligger han ofta på en kudde bredvid eller på mitt bröst, när jag sover lägger han sig tätt intill eller i knävecken om jag sover på sidan.
Ibland väcks jag av att jag är hinderbana.
Han är nyfiken och skuttig, lekfull och påhittig, envis och gosig och får mig att skratta. Och sucka irriterat och skälla på honom. Det glatt skuttiga, nyfikna, självständiga, kärleksfulla och närhetssökande har också jag. Alltihop i stor mängd. Men jag tar inte för mig så som han gör. Han kan vara världens jobbigaste, men kommer sedan och lägger sig i mitt knä. Som om det var världens mest självklara sak att han är älskad. Att jag finns där. Kanske är det precis så självklart.
Det har aldrig varit självklart för mig. Kärlek. Närhet. Jag önskar att jag en dag får uppleva en kärlek så självklar att jag utan att tänka tar för mig av den.
Bonnie är skyggare i sitt närhetssökande. Det är trevande, försiktigt, lite på avstånd. Hon kommer och knuffas, petar på mig och talar om att hon vill ha något. Sedan går hon några steg bort, så att jag måste sträcka på mig eller gå efter. Hon gör sig svår. Vill och vill inte, och skräms lätt bort. Minsta rörelse som är för snabb, så springer hon. Bara ibland kommer hon riktigt nära i en rastlös, konstant rörlig gosighet, där hon buffar med huvudet medan jag kliar och klappar henne, eller snor runt, runt i knät tills hon har fått nog och går. Men ibland vaknar jag på natten av att hon ligger nära, lillsked, som om hon inte riktigt vill att jag ska veta att hon vill vara där. Då visar jag inte att jag är vaken, för det skulle bryta den hemliga närheten och få henne att gå.
Det skygga finns hos mig. Rädslan att bli avvisad som ofta gör att jag är lite på språng, redo att gå om jag inte önskas. Rädslan för andras ilska och irritation som tecken på att jag är besvärlig och därmed inte älskbar. Låtsad oberördhet, en självtillräcklighet som inte längre håller, där längtan lyser fram genom sprickorna. Sommarkattens önskan och skygghet, en otrygg, inlärd övergivenhet att förhålla mig till.
Kanske gör jag mig också svår? Jag försöker låta bli. Jag vet att jag lättare öppnar mitt hjärta för att ge än att ta emot, men vill så gärna ta emot. Jag vill våga tro på att inte bli avvisad, att hitta någon som står kvar, som inte lämnar mig. Någon som omsluter min skygghet med trygghet.
Jag lär mig så mycket om mig själv.
Lisigt 