Först nu börjar jag kunna släppa taget och sluta kämpa, sluta vilja så frenetiskt.
Kortvarigt och motvilligt. Ytterst motvilligt. Men ändå.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte längre riktigt vara frustrerad och förtvivlad över att inte orka. Jag orkar inte samla ihop gles energi och spretande tankar till en fläta och hålla ihop mig. Stundtals blir jag uppgiven, för jag vill inte vara så här, men stundtals ger jag efter. Inte upp. Skillnaden är hårfin, och i andras tolkning kan det säkert låta som att jag ger upp.

Men jag kan inte ge upp. Jag vet inte hur man gör.
Kunde jag viljestyrt få hjärtat att slå eller andningen att sluta hade jag kanske gjort det. Jag har många gånger det senaste året önskat att jag kunde göra  det. Det hade väl varit att ge upp?
Men jag kan inte. Jag kan inte hoppa från en bro heller. Jag vill inte. Jag orkar inte. Däremot ger jag efter. Och det är ganska befriande.