De kallar det fritid. Människor som rutar in och bokar upp sina kvällar och helger med aktiviteter och måsten. Det är kurser, personlig utveckling, träning för både vuxna och barn, tidiga helgträningar och hela helger med cuper, middagar, kulturbesök, lekträffar, kalas och, när man väl är hemma, hushållssysslor in absurdum. Putsa, feja, baka, pyssla, baka, laga mat. Göra, göra, göra. Till och med stunder av meditation planeras och schemaläggs. Det känns ibland som om hela deras – och deras barns – tid måste fyllas med saker för att göras meningsfull, för att fångas. Som om ofångad tid var förlorad tid.

Vad hände med tid att bara vara, de där tomma tidsluckorna för återhämtning och spontanitet? Tid att göra det man vill just då, tid för inspiration och kreativitet. Tid att ha tråkigt, att stanna upp och tänka efter, eller känna efter. Precis som vila är lika viktig som träning för att bygga upp kroppen är vila viktigt för sinnena och själen, för personen, för att växa och utvecklas. Att hela tiden ösa på med intryck utifrån gör att de inre uttrycken får mindre plats.

Alla har inte samma behov av tystnad och stillhet. Många tycker att de tänker bättre, och mår bättre, om de hela tiden är aktiva och omgivna av andra människor. Men det fysiska och mentala behovet av vila kvarstår. Och hur stannar man upp och känner efter om man aldrig stannar upp?

Själv tror jag än mer på behovet av frihet för återhämtning. Av tid utan krav och yttre strukturer. Fri tid. Stunder av egen tid, obestämd och fri att fylla. Den som en del kallar meningslös för att den inte fylls med något mätbart och bevisbart meningsfullt. Tid som inte kan tidrapporteras.

Hur fri är tiden om den är bunden och uppbokad?