Rutiner. Vanor. Små göranden och låtanden som flyter i varandra, i ett enda flöde, utan att du behöver tänka på dem. Som att gå upp-sätta på kaffet-duscha-äta frukost-borsta tänderna-sminka sig-klä på sig-gå hemifrån, utan att stanna upp. Livets små invanda spår, väl inkörda synapsbanor. Det där kittet som håller ihop vardagen, som bara funkar.

Tills det inte gör det.

För mig finns inte de spåren längre. Det finns inget inkört, inget invant, inga rutiner. Någonstans på vägen de senaste åren försvann det där kittet. Bit för bit föll vardagen ihop. Men jag tänkte inte på det. Jag hade för fullt upp med att hålla ihop och behålla något slags liv. Och jag fick tillräckligt mycket att fungera ändå, jag lyckades utåt sett verka samlad, strukturerad, organiserad. Som om jag hade koll.
Men det hade jag inte. 

Nu försöker jag få vardagen att fungera igen, med utgångspunkt från de där grundläggande vardagsaktiviteterna som kallas ADL och som är nödvändiga för att jag ska ha en grund att bygga vidare på. Ett självständigt, fungerande liv där inte all energi går åt till att försöka planera och hålla ihop vardagen, utan där saker flyter på utan att jag aktivt behöver tänka på dem. Som det är nu tar det nämligen  mycket kraft att hålla varenda liten sak i huvudet, planera vad som ska göras, behålla fokus, initiera och genomföra det att jag inte orkar mer än så. För allt är nytt. Planeringsförmågan är i stort sett borta, alla rutiner och vanor måste återskapas. Omskapas.

Sedan ett litet tag tillbaka får jag stöd med det här, med planering, struktur och stöttning i att få vardagen att fungera. Jag har börjat göra förändringar som förhoppningsvis ska bli rutiner och kan redan, de stunder jag får det att flyta, känna hur mycket tid och energi det kommer att frigöra när jag får in det. För det är som alla säger: förändringsarbete tar tid. Och ork. Det är något jag måste påminna mig om dagligen, flera gånger om dagen.
Just nu tar det en hel del kraft, och jag lyckas inte att få det att flyta mjukt och enkelt, men gör mitt bästa för att låta det ta den tid det behöver. Att ge mig den tid jag behöver. För jag bygger en grund som ska vara.  

Och det är först nu som jag känner hur nytt allt är. Det känns som om jag, eller min hjärna, någonstans måste ha bränt en säkring eller tvingat fram en omstart och tappat bort en hel del av rutinerna. För de där inkörda banorna finns inte där.

Det är som att lära mig leva på nytt. Nya rutiner, nya vanor, nya sätt att förhålla mig till det mesta. En ny livssituation och ett nytt sätt att leva. Det är att omvärdera allt och bygga en ny självbild och självkänsla. Ett paradigmskifte.

Eller bara ett nytt liv.