Jag sitter i rummet, upplyst av ljus och skrivplattans skärm, och ser molnen dra in från havet. Himlen är nästan klar under täcket av tunga, grå moln som vilar lågt över bron. Jag har tagit ned gardinerna för att släppa in ljuset, för att släppa in vyn, utsikten. Ljusen i natten och himlen över hav och ö.
Jag ser molnen dra in från havet, drömmer om vår, och önskar.

Jag önskar att jag kunde läsa mer. Både den ljuva upptäcktsresan in i en annan värld, in i ordens, historiens och fantasins värld, och den spännande upptäcktsresan in i tankar; andras och mina egna tankar.
Jag önskar att jag orkade skriva kring det jag läser, för tankarna jag får är tankar som jag vill spara och gå tillbaka till när jag bättre kommer ihåg reflektioner och insikter.
Jag önskar att jag hade orden med mig nu. Att jag kunde skriva ner det som händer, reflektera över tankar och känslor, sätta ord på dem för att bättre förstå dem, för att bringa klarhet i dem. För att kunna resonera med mig själv. Det jag lever nu är en process där allt känns nytt, oklart och oerhört osäkert. En process där allt tycks statt i förändring. Allt.

Men jag kan inte nu. Jag räcker inte till just nu. Det får oftast vara nog med att tankar stannar i tanken, och att känslor får vara. Nog, förresten, det känns inte nog. Men det måste vara det.

Jag önskar att det var annorlunda, att så mycket var annorlunda, men det är det inte. Jag har bara nu.
Men jag önskar.
Och jag längtar.

Jag vet vad jag längtar till.
När jag ser molnen dra in från havet och andas i takt med ljuslågorna så får det vara min visshet i kväll: jag vet vad jag längtar till.