Luckorna i min tidslinje. Jag är inte ens medveten om dem förrän något minne dyker upp och jag inte har någon kontext; inte minns ett förlopp. Bara ett minne, en känsla, som utlyft ur ett töcken. Då blir jag varse luckorna.

Eller när jag hittar en foto eller almanacksanteckning som jag vet var verklig men bara inte har någon minnesbild till. Som jag bara inte kan komma ihåg. Om jag anstränger mig riktigt, riktigt hårt – som djuphavsdykning – kan jag ibland hitta något: en glimt, ljud, känslan i fötter på stenig mark på en bergsstig. Men inga hela minnen.

Min tidslinje är hålig.

Och jag glömmer dessutom saker på grund av utmattningen. Det är läskigt. Jag tycker inte om luckor och ofullständigheter. Jag undrar om de var viktiga. Luckorna.