Aldrig är jag så värnlös, så liten, som sömnlösa nätter. Nätter då sömnen vägrar komma, då jag gång på gång kommer till tröskeln mellan vaka och sömn, verklighet och dröm, men inte släpps över tröskeln.

Jag sveper in mig i den mjukaste filten under täcket för att jag fryser av trötthet. Jag lägger kuddar runt mig, boar in mig, för att ge en illusion av den närhet jag önskar. Jag sätter på min nattspellista, som jag normalt sett bara hinner höra en eller två sånger från innan jag har somnat, och lyssnar till den ena sången efter den andra. Jag stänger av igen när det känns som om musiken snarare skärper än mildrar intrycken och medvetandet.

Jag är för trött för att finna ro och somna. Jag orkar varken tänka eller oroa mig. Jag tror att det är fullt inom mig, att allt nytt håller en redan trött hjärna så sysselsatt att den glömmer hur den ska slå på viloläge. Jag vet att jag gör allt rätt, men när sömnen försvinner känns det inte längre så rätt. Men vad är alternativet? Jag vet inte. Jag orkar inte tänka. Jag vill bara sova. Jag vill bara att någon ska ligga nära mig, finnas där, värma mig, andas i mörkret intill mig.

Jag går inte upp. Jag tänder inte lampan och tar upp en bok. Jag skriver inte ner tankarna som kommer. Jag startar inte telefonen för att twittra. Jag orkar inte. Jag vill ju sova.
När jag känner hur tiden går, hur jag nästan somnar men väcks av en muskelryckning, min egen suck, av inget alls, smyger sig paniken på och tårarna tränger fram. Ibland händer det att jag sjunger lite för att lugna mig när jag funderar på att gå upp och tömma medicinskåpet i hopp om vila. Men jag går inte upp.

Jag får små ord i huvudet. Strofer i en sång, fragment av en dikt, frön till berättelser, tankar för blogginlägg (som det här). De får vara. Jag viskar dem ut i natten. Som en besvärjelse, en bön, en gåva.

Kanske får jag snart sova.