Etiketter

, ,

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.