Sanndrömmar kan vara de drömmar vi gör verkliga.

Jag vaknade härom morgonen med resten av en dröm. En enkel dröm i två meningar. Två meningar som båda började med orden ”En dag ska jag…” Två små händelser. Inget storslaget.
Just där och då, i det nyvakna och ännu med drömmen lätt vilande över axlarna, kändes orden så självklara, som att det är klart att det ska bli så, jag ska göra så att det blir så. Som en dröm som kan bli verklighet.
Som jag vill besanna.
Som jag önskar ska bli sann.

Men…

Och här kommer tvivlen in. När depressionsdimman sänker sig känns det plötsligt som en önskedröm, troligen inget som kan bli sant. För i depressionen kan jag inte se framåt, det finns bara inget där,  och att en del av mig då vill förverkliga något i framtiden blir kluvet. Just nu känns det som om alla drömmar hänger där och dinglar, utom räckhåll. I ett dimhöljt limbo, ett ”kanske sedan”, något som finns där när dimman skingras, men som jag sedan tappar bort igen. När jag tappar hoppet. Hopplösheten är ibland så stor att jag tappar mina drömmar. Det gör mig ledsen.

Därför var dessa två meningar som följde med mig utanför drömmen värdefulla. Jag vill tro på dem. Jag vill att det ska finnas mer att se fram emot än ingenting.