Ni har väl hört dem, kommentarerna om känslor?
”Hat är en stark känsla.”
”Jag tycker inte om [ilska/förakt/hat/vrede/annan känsla], så jag väljer att inte känna det.”
Gärna – alltid – sagt som kritik av någon som anser sig besitta större vishet och upplysning genom att kunna välja bort misshagliga känslor. Alltid värderande. Som om det finns goda och onda, fina och fula känslor. Som om det var bättre att förneka det du känner än att bejaka (och bemöta) det. Och de är många som tycks tänka så. De är dessutom många som ber om ursäkt för sina känslor, om de känner fel.

För mig blir det helt befängt. Jag känner det jag känner, en del känslor starkare och intensivare än andra, en del mindre sköna och bekväma än andra, men inga känslor fel. Och även om jag kan be om ursäkt för hur mitt humör och mina känslor går ut över andra, för hur jag reagerar, så kan jag aldrig be om ursäkt för vad jag känner.

Jag tror på att bejaka, inte förneka, mina känslor. Det är en del av den känsloresa jag gjort, från att ha tryckt undan i stort sett alla känslor, genom att lära mig identifiera, känna och känna igen känslorna, och där tampas med just det värderande som jag ser andra göra, till att vara en känslomänniska. Dock inte i bemärkelsen att jag är så känslostyrd att jag är affektiv och i känslornas våld. Jag känner allt utan att (särskilt ofta) drunkna i känslorna. Ju mer jag har bejakat utan att försöka styra vad jag känner, desto lättare har jag kunnat acceptera det jag känner, och då drunknar jag inte lika lätt. Det har också gjort att jag känner mer än en känsla på samma gång. Känslor är föränderliga och rörliga, dynamiska, inte statiska.

Jag tycker bättre om att vara glad än ledsen, jag älskar hellre än hata, jag är hellre stolt än föraktfull – men jag kan inte välja bort den ena känslan till förmån för den andra. Och ingen av dem är bättre eller finare eller mer rätt. De bara är.
Du kanske inte kan förstå min känsla, eller sätta dig in i den; känslorna jag uttrycker kanske väcker något obehagligt inom dig, eller skrämmer dig, men vad du än tänker så kan jag faktiskt känna så. För jag gör det. Så enkelt.

Och när du värderar en känsla som dålig och förnekar den, när du förklarar en känsla som oönskad och fel och väljer bort den (är det ens möjligt?), när du ber om ursäkt för vad du känner eller hävdar att ”så kan man inte känna”, så förtrycker du ditt känsloliv.

Allt jag känner är kanske inte fint i dina ögon, men jag är inte känslomässigt stympad.