Kategoriarkiv: Känslor

Vore det lättare om …

04 söndag Jul 2010

Posted by in Känslor, Livet, Om mig

≈ 4 kommentarer

… jag kunde stänga av känslorna igen?
… jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
… jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
… jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval… isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?

~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på ”varför nu”? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så… ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.

Du vet väl om att du är värdefull

07 söndag Mar 2010

Posted by in Citat, Empowerment, Känslor

≈ 8 kommentarer

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Text: Ingemar Olsson
Vet du om det – att du är värdefull? För det är du. Det är ett enkelt faktum: du är en del av skapelsen och det gör dig värdefull. Precis lika värdefull som andra; varken mer eller mindre.

Ditt värde ligger inte i det du gör, i dina prestationer, vilka statusmarkörer du samlat på dig, eller hur många universitetspoäng du har, hur många älskare eller älskarinnor du har haft eller hur mycket pengar du tjänar, utan i vem du är. Och ditt värde finns just för att du är.

Om du nu undrande tänker ”Men vem är jag?” så kanske du har lite svårt att se att du skulle ha ett värde i dig själv bara för att du inte vet vem du är. Än. Men värdet är detsamma, och andra kan se det, kan se dig. Det fina är nämligen att om du inte vet vem du är än, så har du en fantastisk resa framför dig i att upptäcka dig själv, lära känna dig igen, på djupet. Jag betraktar självkänsla som att till stor del känna sig själv, för hur kan man ha en känsla för sig själv om man inte lärt känna sig? En gång i tiden visste du vem du var, du föddes med en intuitiv känsla för vem du är, och även om du gått vilse på vägen så kan du återupptäcka dig själv.

Än finare: Du kan bli den du vill vara. Om du känner att du vill vara på ett visst sätt, så har du alla möjligheter att vara precis så. Du kan bli den du vill vara, för egenskaperna du värderar så högt att du vill ha dem, finns redan inom dig. Annars skulle du aldrig ha tänkt på dem.

De där dagarna när det känns som om livet rasat ihop och du har gått vilse i skuggorna och varken riktigt vet vem du är eller hur du ska komma ut i ljuset, de där gångerna då misstag och misslyckanden växer sig oöverstigliga tills du inte ser något annat än dem och känner att du kanske är verkligen värdelös i alla fall, när det känns som om du inte klarar av något och ingen älskar dig, för hur skulle de kunna göra det – just då behöver du en enkel liten påminnelse: Du är värdefull för att du finns till.

Jag vet. Det är mycket lättare sagt än gjort. Vissa människor verkar vara födda med en naturlig känsla för sitt värde, oavsett vad som händer dem, medan andra tycks få leta efter den och sedan arbeta för att göra den naturlig. Jag tillhör tyvärr den andra kategorin. Mitt värde hängde under hela min uppväxt ihop med prestationer och resultat, för det var för dem jag fick bekräftelse, och än idag är det tydligen dit jag återvänder när motgångarna hopas. Jag (be)dömer mig utifrån prestationer och tappar bort både egenvärde och självbild och känner mig därför också väldigt vilsen. I de stunderna hade jag kanske behövt någon som bekräftar mig för den jag är, men eftersom det inte finns någon som gör det, så måste jag bekräfta mig själv. Och när allt kommer omkring är det till sist min egen bekräftelse jag verkligen behöver.

Det känns inte alltid så lätt som att säga till mig själv att jag är värdefull, jag är viktig, jag har en helt unik plats i tillvaron och är älskad – eller förtjänar att älskas för min egen skull – när jag upplever att allt går emot mig och mina misstag växer och verkar vara tusen gånger mer avgörande är bra saker. Jag har väldigt svårt att tro på mig själv i den situationen. Men ord för ord, påminnelse för påminnelse, affirmation för affirmation och en önskan att vilja tro på det, att vilja känna ett egenvärde som är just eget, för den jag är, så kanske det går. Det borde gå. Inget är omöjligt, eller hur?
Jag är värdefull
Jag är viktig här och nu
Jag är älskad för min egen skull
För ingen annan är som jag

I natt vill jag inte vara stark

25 fredag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ 3 kommentarer

 

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

 

Känslan av att sitta fast i gamla hjulspår

21 onsdag Okt 2009

Posted by in Känslor, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med ”min” författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu… Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer – jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan ”hur”, hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.

Jag är dessutom så understimulerad just nu – kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt – att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull – och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan – det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.

Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.

Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?

Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.

Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt…

Tvångsmässiga kritiker?

03 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Känslor

≈ 1 kommentar

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen – jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!

Att få äga sina känslor eller När en kram är fel svar

20 torsdag Aug 2009

Posted by in Känslor

≈ 3 kommentarer

En av de svårare sakerna jag fått lära mig när det gäller lyssnande och det vårdande/stöttande/helande samtalet (både när det gäller motivationsarbete, coaching, råd, healing och ”själavård”) är att hålla tillbaka mina egna känslor och låta den som talar äga sina. Det krävde till en början att jag tänkte efter lite och aktivt höll tillbaka, men kommer idag, för det mesta, naturligt.

Det handlar om att ge utrymme och låta den som talar äga sina känslor utan att – i största välmening – inkräkta på, ogiltigförklara, förminska eller ta över känslorna. Att lyssna är att bortse från sina egna känslor, reaktioner och impulser och verkligen höra vad den som talar säger, i ord och i uttryckta känslor. Genom att aktivt lyssna utan att själv inkräkta eller ta över håller man personen ifråga energimässigt, skapar ett tryggt utrymme för samtalet och visar att man är där och lyssnar. Att hålla ett känsloavstånd och ge utrymme och äganderätt till de egna känslorna är lika viktigt som gränserna man sätter vid t.ex. massage och healing, där gränserna kanske är lättare att känna igen just för att de är fysiska.
Jag är en fysisk och kramig person som bryr mig väldigt mycket om andra människor; jag är dessutom empat och har lätt för att känna in mig i andras känslor (vilket kan vara påfrestande tills man lärt sig att sätta upp en sköld som skyddar mot andras känslor). Just därför har jag fått lära mig att aktivt hålla tillbaka och ge utrymme tills den som talar själv talar om vad hon/han behöver av mig. Den där medkänslan som är så naturlig och mänsklig, önskan om att ge tröst genom en kram – det är fint, men i det här sammanhanget kan det vara så fel.
Det blir ett inkräktande, det blir ett sätt att faktiskt inte lyssna fullt ut, utan att låta sig styras av sina egna känslor och reaktioner; det tar fokus från den som talar, det berövar henne på sätt och vis äganderätten till sina känslor och förminskar dem. Att tränga in i samtalet med sina egna impulser och känslor, och projicera dem på den man lyssnar till (eller borde lyssna till), blir ett sätt att flytta fokus på den som talar till sig själv och därför förminska både den som talade och hennes/hans känslor.
Det är otroligt lätt att säga ”kram” eller att kasta sig fram och ge en kram, men vad säger det egentligen? Visar det förståelse? Visar det att man har lyssnat och verkligen hört vad som sagts? Ja, om någon har bett om en kram eller visat att hon/han vill ha det. Men annars är det fel svar. Detsamma gäller råd; att ge ett råd kan bli så fel om man inte har blivit tillfrågad. I ett professionellt sammanhang eller när det gäller att prata allvar så är det helt enkelt fel svar. Rätt svar kan vara så enkelt som att vara tyst tills den som talat själv visar att hon vill ha en kram eller reaktion, ställer en fråga eller liknande. Låta den andra, den som pratar, själv bestämma vad hon vill ha och behöver och acceptera det.
Det professionella samtalet skiljer sig givetvis från vanliga kompissamtal och andra typer av vardagssamtal, men när det gäller allvarligare samtal, förtroligheter, personliga avslöjanden och blottlägganden – då gäller egentligen samma sak angående gränserna: att ta ett steg bakåt känslomässigt, lyssna aktivt och låta den som talar ta steget att bryta gränsen efteråt. Lämna de egna känslorna utanför, säg inget förrän den andra är färdig eller vill att du ska säga något. Det är respekt. Det är lyssnande. Det är att hålla någon energimässigt och känslomässigt och ge henne/honom rätt till sina egna känslor och ord. Det är att vara mogen nog att ta ett steg tillbaka från sina egna känslor och inte projicera dem på den andra, inte bemöta på det sättet man själv skulle vilja bli bemött utan bara vara där.
Jag har råkat ut för ett antal dåliga samtalspartner genom åren i psykiatrin – skötare, kuratorer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter – som inte kan lyssna. Jag vet inte om det har handlat om bristande erfarenhet, dålig utbildning eller en personlig oförmåga att förstå vikten av att lyssna aktivt, men det har påverkat min tilltro till de här personerna och faktiskt till hela yrkesgrupper när jag har träffat för många inom ett yrke med samma oförmåga att lyssna. Svaret ”det ordnar sig nog, ska du se” är ett skolexempel på ett tomt svar som innebär att man inte har förstått någonting.
Idag försöker jag vara väldigt medveten om att lyssna, hålla tyst och ta ett steg bakåt i allvarliga samtal även med vänner, och låta dem själva avgöra vad de behöver från mig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker. Och jag har kanske blivit lite känsligare för hur jag blir bemött i ett samtal. Om jag inte känner mig hörd, om jag märker att den jag pratar med inte hör mig, utan lyssnar genom sina egna filter och känslor och projicerar dem på mig, då tappar jag förtroendet. Jag väljer vilka som får förtroenden – utöver sådant som sägs i en helt öppen blogg där fördelen är att ingen kan avbryta – och det är en liten skara som jag känner att jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få veta lite mer än andra. En avgörande faktor är reaktionen och förmågan att lyssna utan att projicera och låta mig äga mina känslor.
Det är en svår balansgång att ha distans i rätt sammanhang, men det första steget till att bli en bra och förtroendegivande lyssnare är att kunna vara tyst och inte låta de egna känslorna få överhanden i en situation som inte handlar om dig, utan om någon annan.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Toppar och dalar eller känsloberoende

21 söndag Jun 2009

Posted by in Känslor

≈ 1 kommentar

Jag fick tidigare i veckan en orolig kommentar av en familjemedlem om några av mina mörkare statusuppdateringar på Facebook, och det gav mig en liten tankeställare om hur jag uttrycker mig. Som jag ser det är mina statusar ögonblicksbilder, ”så här känner jag här och nu”, och inte uttryck för någon mer omfattande känsla. Visst kan man pussla ihop flera och få en lite bredare bild, men det är ofta just här-och-nu-rapporteringar. Mina känslor går mycket i toppar och dalar; det är bra och sedan är det nattsvart mörker en stund; medan mellanläget är så ointressant att det inte är värt att kommentera.

Jag förstår att många lever mer i mellanläget än på topparna och i dalarna, men jag föredrar toppar och dalar framför det jämngrå, ointressanta och tråkiga mellanläget. Faktum är att jag upplever mellanläget lite som depressionens täta dimma och därför skyr det; för mig är det synonymt med tristess, intighet, brist på känsla. Jag har redan ägnat en alldeles för stor del av mitt liv åt att förneka, fly undan och trycka bort känslor, och tänker inte göra det längre. Även om det kanske i andras ögon kan se ut som om jag är otroligt emotionell och pendlar snabbt mellan glädje och förtvivlan gör jag inte det, men jag håller inte tyst med när jag är i de mer extrema och intensiva känslorna. Kanske tar jag igen åren av känsloförnekelse, kanske är jag verkligen en känslomänniska. För intensiv, det är jag absolut. Och passionerad.
Däremot så har jag aldrig betraktat mig själv som en känslomänniska i den betydelsen att jag skulle vara ett offer för känslorna, för jag har (som jag nämnt tidigare) en otrolig själv- och impulskontroll, men kanske är det så att min intensiva och passionerade natur, tillsammans med att jag är en ganska verbal och poetiskt lagd person, gör att jag uttrycker mina känslor starkare än vad många andra gör. Jag bejakar känslorna, jag sätter ord på dem – framför allt de jobbiga, mörka känslorna och tankarna, för jag har upptäckt att det hjälper, och att det är smartare att uttrycka känslor och tankar i ord än med destruktiva handlingar. Men jag styrs inte av dem.
Något jag också insett att jag är, är känsloberoende. Det kanske är en del av att vara passionerad, men jag tycker om att känna starka, intensiva, djupa känslor. Jag tycker om att bli berörd, att ryckas hän, att känna i djupa färger. När känslorna är bleka blir jag dämpad. Det trivs jag inte med.
Min balans, mitt harmoniska läge är inte inne i mellanläget, utan när jag får en balans mellan toppar och dalar; när det går uppåt lika mycket som nedåt. För mig är det en superenkel ekvation som känns hur logisk som helst, utan att påminna det minsta om något slags bipolaritet, men för andra som inte är lika passionerade och aktivt närvarande i sina känslor kanske det blir väldigt splittrat och förvirrande. Vilken tur då att de har sina känslor att vara i!
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Politiskt inkorrekt och ganska queer

07 söndag Jun 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

Visst är det lite politiskt inkorrekt att vara manshatare? Och orättvist, för det är givetvis inte så att jag faktiskt hatar alla män, utan mer att jag har en växande aversion och visst förakt mot män i allmänhet, medan jag kan tycka riktigt bra om enskilda män.

Callisto skriver i ett otroligt intressant och välformulerat inlägg om hur tidningen FHM (For Him Magazine) i Tyskland har utnämnt Charlotte Roche, författare till boken Våtmarker, till världens osexigaste kvinna. I mina ögon är detta helt obegripligt. Men kanske är det så att boken blir så provocerande för män som ser sin retuscherade fantasibild av hårlösa, silikonpumpade, solariebruna och faktiskt onaturliga kvinnokroppar hotas av romanens kvinna som i ett ord är naturlig. Inte någon fin flicka utan en kvinna som utan att rygga tillbaka börjar bejaka sin kropp och sexualitet. Och detta skulle alltså, för männen på FHM, vara så fasansfullt att denna snygga och smarta författarinna benämns osexig. Snacka om sandlådereaktion!

Ju fler erfarenheter jag fått av män, desto mindre hågad är jag att dela mitt liv med en man. Och det är inte en bitter reaktion på männen som har lämnat mig, utan en mycket konkret visshet som vuxit fram under lång tid. Jag vill inte ha ett lättsårat mansego att ta hänsyn till, jag vill inte känna att den där mannen som jag trodde var min jämlike alldeles för snabbt förvandlas till en liten pojke som är svagare än vad jag är och som därför antingen drar sig undan eller blir kontrollerande, manipulerande och passivaggressiv. Jag tycker inte om håriga manskroppar eller skäggstubb, och männens kroppsvätskor ska vi inte ens tala om (yuck!). Kvinnokroppen är mjukare, skönare, vackrare, mer attraktiv, kvinnor kysser i allmänhet bättre och är – även om vi också är komplicerade – enklare att resonera med. Fast det sista tycker jag kanske för att jag själv är kvinna och har lättare för att förstå kvinnor än män.

Jag är bisexuell, något som alltid varit helt okomplicerat för mig, ända sedan jag vid 14-15 års ålder blev kär i en tjej samtidigt som jag var intresserad av en av skolans snyggaste killar. Jag upplever inte att jag någonsin behövt komma ut eftersom jag aldrig kommit in från början. Men mina förhållanden har varit med män, och jag har haft sex med fler män än kvinnor, även om jag hånglat med fler kvinnor än män och (faktiskt) attraheras mer av kvinnor. Mer och mer, för varje år som går. Det är nog egentligen en ren händelse att det har varit just män jag sedan gått längre med eller haft förhållanden med. Eller så är det så att det har varit lättare att ta nästa steg med en man eftersom jag vet hur jag ska göra med honom.

Ett tag tänkte jag att jag kanske blir intresserad av män av det mycket naturliga skälet att jag letar efter en far till mina barn; att det alltså skulle vara så att min kropp ställt in sig på att bli attraherad av en person som kan bli far. Jag vet inte om jag tycker om en så biologistisk anledning, men eftersom det i flera fall de senaste åren (efter mina 6 år utan män) handlar om en fysisk attraktion som varken hjärnan eller hjärtat haft mycket att säga till om, så kanske det ligger något i det. Men vill jag verkligen ha barn, eller är det bara en socialt betingad och förväntad önskan? Nja är svaret idag. På ett sätt känns det som om jag kommer att bli mamma, men på ett sätt skulle jag minst lika gärna låta mig nöja med mina underbara syskonbarn och vänners barn, och leva ett lika fullvärdigt liv utan egna barn.

En dröm jag har skulle vara ett slags kvinnokollektiv där vi alla har egna boenden men tillsammans, där vi gemensamt kan ta hand om barn och där eventuella män passerar in i och ut ur våra liv. (I den stora drömmen har vi även trädgård, jag kan ha fler katter och det finns kreativa utrymmen i huset, för dans och annan konst.)
Jag vill så gärna tro på livslång kärlek, och jag har tidigare skrivit om hur jag längtar efter den där stora kärleken som förändrar allt för evigt, men cynikern i mig är inte så säker. Fast vad är det som säger att den stora kärleken skulle vara en man? Låter det fånigt om jag säger att jag önskar att den stora kärleken är en annan kvinna och att den kommer att drabba mig som en blixt från klar himmel och ett klubbslag snart?

Det är inte av politiska skäl som jag tycker bättre om kvinnor än män, även om det sannerligen inte skulle vara svårt att motivera det politiskt, utan det är känslomässigt. Jag tycker bättre om kvinnor, jag attraheras mer av kvinnor. Så enkelt. Visst tycker jag grymt mycket om sex med en dominant man, och det är skönt att luta mig mot en stark man, men sex och kärlek är helt olika saker. Och varför skulle det inte rentav vara bättre med en kvinna? Ju mer jag vidgar mina vyer, desto mindre hetero blir jag. Fast eftersom jag inte varit hetero tidigare, så är det kanske inte så konstigt att jag blir mer queer eller homo ju mer jag bejakar hela mig.

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en tjejkompis som jag misstänker att jag skulle kunna ha haft med många av mina kvinnliga vänner och bekanta: Hon lever tillsammans med en man som hon älskar, men skulle i övrigt beskriva sig mer som flata än straight. Jag kan inte annat än hålla med. Bara för att jag råkar ha fallit för fler män än kvinnor innebär inte det att jag är straight, även om det kanske ser ut så i världens ögon. Men vad spelar världen för roll? Jag vet vad jag känner och vad som får det att pirra i magen…

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Nattliga tankar, 21 maj

20 onsdag Maj 2009

Posted by in Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

OK, det är bara ett tjugotal minuter in på den 21e, men natt är det i alla fall, och min (o)vana trogen är jag vaken. Sitter framför TVn (CSI NY) med datorn i knät och ska snart lägga mig. Snart. Fastnade framför den engelska versionen av Vem tror du att du är? på SVT, där Stephen Fry sökte efter sin mors förfäder. Väldigt intressant och gripande, för en hel gren av släkten försvann i koncentrationslägren. Förintelsen är något som alltid har berört mig enormt, ibland till den grad att jag blir så berörd och uppfylld av djup, djup förtvivlan och desperation att jag knappt klarar av att se vissa filmer. Förr undrade jag ibland över var de här känslorna kom från och varför jag kände en sådan dragningskraft till den judiska kulturen; min familj är inte judisk, har inga judiska rötter och inte heller några kopplingar till Tyskland eller Förintelsen som jag känner till. Men numera vet jag mer. Min familj har inte kopplingarna; jag har. De finns i mina minnen, även om det inte är den blodslinje som jag föddes in i den här gången. Jag vet att många inte tror på tidigare liv och återfödelse, och även jag är skeptiker, men jag tror på min intuition och det jag ”sett” och ”upplevt”. Jag kan inte förklara det, men jag är beredd att tro på det, eller åtminstone ha ett öppet sinne och inte avfärda det. Each to her own.

Kattis, det blev inget pysslat igår. Men jag var i verkstan mycket längre än vad jag hade tänkt vara, för det dök upp ovanligt många och vi snackade och hade kul. Lite lagom tramsigt och socialt är bra. För plötsligt var jag inte lika uppåt längre. Så länge jag höll igång kändes det OK, men plötsligt sjönk humöret som en sten och allt kändes bara urjobbigt. Då åkte jag hem. Ville inte prata med någon om det, för jag är rädd att andra ska tycka att jag är en drama queen som överreagerar på något som alla varit med om. (Fast den reaktionen kanske bara finns i mina tankar.) Jag försöker verkligen tänka positivt, att det var hans förlust och att jag självklart ärr värd bättre och kommer att hitta någon bättre som jag älskar och som älskar mig, och jag försöker vara ärlig men ändå keep a brave face inför andra. Fånigt? Kanske. Men sån är jag.

M hade ju lämnat mina saker i verkstan, och det var sannerligen bara några av dem. Så manligt; öppnar badrumskåpet och tror att det är allt. Trots att han vet att det finns mer. Nåja, det är enkelt löst när han kommer hem. Men det var något i att bli påmind och att vara bland människor som jag lärt känna tillsammans med honom som fick mig att känna mig så… rotlös, liksom. Som att jag inte hör hemma någonstans längre. Det är absolut inte så att jag behöver en partner för att känna mig hel, men jag kände mig trygg med honom. Och det är svårt att vara undergiven utan en dominant. Därför känns det lite tomt nu. Och då och då blir allt bara väldigt tungt…

Det är däremot bättre idag. Jag har varit ute på Marstrand för ett jobb (reklamfilm), köpt bröllopspresent, slöat framför Greys Anatomy, och strukit en hög med tvätt samtidigt som jag tittade på Twilight. Igen.

Men nu är det dags att förbereda mig för sängen. Och lyfta bort Ozzy ur knät…

Bättre dag

11 måndag Maj 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer, Livet

≈ 1 kommentar

Bättre dag idag. Inte lika uppriven, kanske snarare uppgiven. Men jag försöker begrava tankarna i översättning och Microsoft-terminologi för att slippa känna och tänka alltför mycket; och för att jag måste. Deadline imorgon och jag har tänkt klara av den också, för jag måste sätta igång med nästa del av Modesitt-boken (The Magical Engineer).
Tyvärr ser det ut som om det innebär att jag missar kvällens extrainsatta drillingklass för Callisto 😦 Jag såg verkligen fram emot lite Bellydance Bootcamp och att dansa ur mig allt från den senaste veckan, men jobbet måste tyvärr gå före. Nåja, sommarkurserna börjar om två veckor, så jag lär få svettas ändå…

Saknar. Saknar att sova tillsammans, saknar att äta frukost tillsammans och att skratta och prata tillsammans. Saknar.