Jag borde diska. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka undan tvätt.
Jag skulle vilja fredagsslappa i soffan i en välstädad, såpluktande, lugn lägenhet, med tända ljus och rökelse. Bara lugn, inget som pockar på uppmärksamheten. Men den här veckan har jag prioriterat mig före städning och hemmafix. Jag har inte medvetet tänkt ”jag gör det här för mig”, utan det har snarare blivit så för att jag inte orkat göra mer än gå på inbokade möten och rehab, sköta vardagsmåsten som mat och katter, och ta långa promenader i vårsolen. Promenader i lugn takt med mycket närvaro, ett sätt att försöka få bort stressen och panikkänslorna som tränger sig på konstant nu och i stället, om så bara för ett tag, vara. Njuta.

Resultatet är ett litet berg av disk, damm och röra. Inte svinstia, men tillräckligt för att skapa disharmoni. Och jag blir så kluven till vad som är bäst: att hålla efter bättre för att slippa den stress som kaoset runt mig innebär, eller att ta tid till mig och det som är bäst i stunden.

Så nu sitter jag och tittar på disken och undrar om jag kan slappa utan att ha gjort något av det som måste göras. (Nej. Stressnivåerna är redan för höga.) För de där bordena några rader upp är saker som jag måste göra. De försvinner inte för att jag skjuter på dem.
Där är den största nackdelen med att inte räcka till: jag måste skjuta på saker. Jag måste hela tiden välja bort saker jag vill, saker som vore bra för mig. Inget gör sig självt och när hjulen snurrar för snabbt och jag får svårt att tänka blir prioriterandet extra svårt.
Hjulen har snurrar för snabbt alltför ofta under lite för lång tid nu. Det syns.