Jag borde diska. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka undan tvätt.
Jag skulle vilja fredagsslappa i soffan i en välstädad, såpluktande, lugn lägenhet, med tända ljus och rökelse. Bara lugn, inget som pockar på uppmärksamheten. Men den här veckan har jag prioriterat mig före städning och hemmafix. Jag har inte medvetet tänkt ”jag gör det här för mig”, utan det har snarare blivit så för att jag inte orkat göra mer än gå på inbokade möten och rehab, sköta vardagsmåsten som mat och katter, och ta långa promenader i vårsolen. Promenader i lugn takt med mycket närvaro, ett sätt att försöka få bort stressen och panikkänslorna som tränger sig på konstant nu och i stället, om så bara för ett tag, vara. Njuta.

Resultatet är ett litet berg av disk, damm och röra. Inte svinstia, men tillräckligt för att skapa disharmoni. Och jag blir så kluven till vad som är bäst: att hålla efter bättre för att slippa den stress som kaoset runt mig innebär, eller att ta tid till mig och det som är bäst i stunden.

Så nu sitter jag och tittar på disken och undrar om jag kan slappa utan att ha gjort något av det som måste göras. (Nej. Stressnivåerna är redan för höga.) För de där bordena några rader upp är saker som jag måste göra. De försvinner inte för att jag skjuter på dem.
Där är den största nackdelen med att inte räcka till: jag måste skjuta på saker. Jag måste hela tiden välja bort saker jag vill, saker som vore bra för mig. Inget gör sig självt och när hjulen snurrar för snabbt och jag får svårt att tänka blir prioriterandet extra svårt.
Hjulen har snurrar för snabbt alltför ofta under lite för lång tid nu. Det syns.

Jag behöver stänga av, komma ner i varv, stilla tankarna. Andas.
Det går inte. Jag kan inte stänga av. Jag kan inte koncentrera mig, försöker skriva, men det går inte, försöker läsa, men det går inte. Kan inte formulera mig. Håller flera konversationer i olika medier igång och kan plötsligt inte hålla tråden i någon av dem utan blir bara irriterad och jättestressad av att försöka och inte klara av det jag alltid klarar.

Allt stör. Varenda ljud runtomkring stör. Vänner som vill ha svar på saker stör. Meddelanden som plingar till, katter som gnäller, tjatar och gör ljud. Grannen som snarkar, kranen som droppar.
Meddelanden som flimrar förbi i olika flöden stör. Alla röster och ord blir till ett enda brus där ingen säger något vettigt.
Allt blir en enda röra.

Allt är en enda röra. Och det blir värre.

Hjulen snurrar för fort. Jag har inte lyckats komma ner i varv på den senaste månaden, mer än ett par korta stunder. Men hur fenomenal jag än är på att fånga stunder så hjälper de bara där och då när jag inte får en chans till återhämtning och lugn. De räcker inte. Batterier laddas inte så snabbt när de är så tömda. I stället snurrar hjulen snabbare medan bromsen går i mer och mer. Gas utan bränsle.
Jag har varit här förut; jag vet vad som händer i kroppen. Jag vet och är inte rädd för det.
Det hjälper inte. För jag vet inte hur jag ska stoppa det.

När stressen och utmattningen slår över i ångestkänning, när jag inte kan andas ordentligt och allt bara knyter sig, när jag bara vill gråta men inte kan, för det fastnar, och jag inte kan vila och inte tänka klart och inte läsa eller skriva eller göra det jag borde och behöver göra och bruset är så högt att jag inte står ut med några ljud mer och känner hur jag håller på att gå sönder, för det går inte att hålla ihop det här, förr eller senare spricker jag, och jag vet att jag måste bryta det här snart men det gör mig ännu mer stressad och gör det ännu svårare att andas och några tårar letar sig fram…
Då önskar jag att det skulle ta slut. Att jag bara kunde få krascha så att det var gjort. För jag kan inte stanna. Jag vet inte hur man gör. Och jag vill bara få vila.

Men så blir det inte.

Och jag kan inte stänga av.