Det där med livet

Livet.
Där glädje och sorg lever sida vid sida. Måste leva sida vid sida.
Där de saknade, det saknade, måste släppas för att jag inte ska missa det jag har och har kvar.
Där bitterheten inte får ta över så att jag glömmer att leva.
Där längtan inte får ta över så att jag glömmer att leva.

När sorgen gör fysiskt ont, kramar hjärtat så hårt att det känns som om det skulle stanna, när klumpen i magen inte går att gråta ut, då döljer tårarna lätt glädjen.
När sorgen tynger, drar ner, förmörkar. När den ännu är för tung för att bära.
När mitt liv går på sparlåga, tvingas till paus, medan jag ser andra gå vidare utanför. Deras liv fortsätter.
När bitterheten, vanmakten, frustrationen över orättvisan växer och tar över, fördunklar synen, fyller tankarna.
När jag inte kan göra något åt det. Bara vänta ut vågen, rida ut stormen. Stå kvar. Stå ut.

I överlevnadsläget finns ingen plats för liv.

Men jag vet. Det kommer tillbaka.
Solen bryter igenom molnen.
Regnet upphör.
Skrattet bubblar åter upp.

Någonstans viker alltid sorgen och glädjen tar åter plats.
Jag reser mig, rätar på ryggen och kan bära sorgen som en mantel.
Alla känslor får rum igen, alla färger. Ljus och mörker.

Att leva är att lära sig att vara glad och ledsen, lycklig och olycklig, säker och tvivlande, hoppfull och förtvivlad samtidigt.
Det finns en tid för varje känsla, då den tar upp allt.
Men den tvingas alltid vika och lämna rum.
Balans.

Att leva är att bevara minnet av det förflutna men själv gå vidare.

Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad.

Jag ser det så klart ibland, känner det så tydligt. Utmattning – min utmattning i alla fall – är inte en depression. Det är definitivt inte lättja eller att jag inte har lust att göra saker, att jag inte ids ta mig upp och vara aktiv.

Det är inte det att jag inte vill. Att jag inte kommer igång. Jag förmår inte. Jag orkar verkligen inte.

Ändå känner jag att jag måste, borde, vill be om ursäkt för det. För att jag är så trött att jag vissa dagar inte orkar lyfta armarna över huvudet när jag duschar, för att jag måste vila efter att ha duschat eller ätit frukost, för att jag inte kan gå snabbare, tänka bättre, laga mat, diska, prata med folk, ringa samtal, reda ut mitt liv. Jag vill be om ursäkt för att jag inte orkar ta kontakt, inte kan be om hjälp, för att jag inte orkar vara gladare, lyssna mer på andra, vara mer empatisk, ställa upp mer. Jag kan inte.

”Jag orkar inte” tycks betraktas som en dålig ursäkt, en undanflykt, som en kod för ”jag ids inte”. För en del är det det. För mig är det verklighet.

Jag är inte deprimerad. Jag vet, för jag har varit deprimerad i många år. Djupt deprimerad, svårbehandlat deprimerad, ECT-behandlat deprimerad utan effekt. Jag vet hur jag är när jag är deprimerad, hur livet förlorar färg och mening, hur allt blir grått och tomt, känslokallt, hur själen urholkas och jag sällan kan uppbåda entusiasm eller vilja för något. Jag är inte där. Det är inte det här. Jag känner för mycket, jag ser för många färger, för mycket ljus. Jag vill för mycket. Jag lyser för mycket, älskar för mycket. Och antidepp hjälper inte eftersom de inte löser orsaken.

Att inte orka leva gör mig oändligt ledsen. Att inte orka leva mitt liv.
Att inte orka göra det som ger mig ny energi, träffa människor, vara mitt intensiva jag, eller ens mitt lugna, jordade jag, läsa, skriva, gå upp i musik och dans, diskutera och skratta, vara ute i naturen, leva min tro, göra småsaker med den totala närvaro jag räknar som min, se magin i det lilla vardagliga… det gör mig ledsen.

Att inte kunna se någon förbättring eller utvägar, inte veta när eller ens om jag får hjälp eller om det kommer att bli bättre, gör mig uppgiven. Det gör att hoppet försvinner.

Men jag är egentligen glad och lycklig, jag ser egentligen lika positivt på livet som förut, älskar lika starkt, vill lika mycket, men när batteriet töms försvinner det. Då slås överlevnadsläget på, för att det är det enda som jag räcker till. Och i överlevnadsläget blir jag som om jag var deprimerad. Som om. Helt enkelt för att det inte finns energi nog till att vara glad, hoppas, drömma, leva ett normalt liv.

Människor har sagt till mig att ”när man tror att all kraft är slut orkar man alltid lite till”, men vad de inte vet är att det där ”lite till” har ett pris. Energikrediten tar till sist slut. Det är då jag slutar leva och bara överlever. Där det till sist reduceras till att orka andas, orka låta pulsen slå, titta, äta, orka lyfta luren och twittra, ett tecken i taget. Där finns bara utrymme för det basala, här och nu, inte för lösningar, hopp, drömmar, magi. När bara nödbelysningen finns kvar lyser jag för svagt. Där finns inte plats för mig att vara mig

Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad. Stundtals gör det mig mer nere än jag någonsin varit, men jag känner skillnaden.

Mina ord försvinner

Mina ord försvinner.
Jag försvinner.

När varje ärligt ord värks fram och bara ser ut som elände, uppgivenhet och bekräftelsesökande tar jag bort dem. Jag vill inte gnälla, inte vara negativ, vill inte att någon ska tro att jag ser mig som ett offer. Jag vill inte dra ner någon, vill inte besvära. Jag vill inte få bekräftelse först när jag tigger om den. Jag vill inte tigga. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara omtyckt, inte syndomtyckt.

Så jag skriver till andra, ser och kommenterar, bryr mig om dem. Jag skriver nonsens. Jag skriver i stunder då jag lever och hjärtat skuttar.
Dagar när orken är borta och själen dras ner blir jag tystare. Skriver. Tar bort. Skriver. Tar bort. Skriver, ändrar, mildrar, förytligar. Skickar iväg.

Kanske ser någon. Kanske känner någon mig tillräckligt väl för att se det som finns i mellanrummen.
Kanske minns någon även när jag är tyst.

Jag önskar att jag var mer som…

Jag önskar att jag var gladare, snyggare, roligare, smartare – en av de där tokroliga snyggingarna som alla verkar tycka så mycket om. Någon som strösslas med komplimanger och bekräftelse vad hen än gör, även när det bara är att vara snygg och skojig. Som är ansträngningslöst omtyckt och gillad. Någon som folk skulle sätta ”Gilla” på.

Jag önskar att jag var bättre på att dölja mina känslor, hade lättare för att trycka undan det sorgsna och skuggade och var bättre på att le och vara strålande och positiv, fnissig och tjejig och skojig. För den som ler är mer populär än den som gråter.
Jag önskar att jag kunde tro på att det räcker att tänka positivt.
Jag önskar att jag hade lättare att lita på andra.
Jag önskar att jag hade lättare att tro på mig själv. Att jag visste att jag var snygg och bra och attraktiv och värdefull och inte behövde känna att jag måste vara snäll och lyssnande och omtänksam och empatisk och ge till andra för att vara värd något i deras ögon.
Jag önskar att jag inte behövde få bekräftelse av andra för att se mitt eget värde. Jag behöver det inte alltid, inte hela tiden, inte ens varje dag – men mycket mer än nu.
Jag önskar att jag inte kände att jag måste prestera mitt värde.
Jag önskar att jag var lite mer egoistisk och inte brydde mig så mycket om andra.

Jag har nog sällan känt en så stor önskan att vara någon annan än mig själv. Än den jag är. Ändå har jag hela livet burit på känslan att jag är fel, att om jag bara var lite mer si eller så skulle jag vara omtyckt, älskad, accepterad. Men jag har aldrig riktigt lyckats.
Jag dolde det mesta, jag svalde tårarna när jag mobbades och frystes ut, jag försökte smälta in. Jag försökte vara snäll, givmild, se andra och lyssna på dem; behandla andra så som jag ville bli behandlad. Men jag lyckades aldrig riktigt. Jag förstod aldrig spelreglerna för att få vara delaktig. Jag förstår dem fortfarande inte. Uppenbarligen. Jag lyckas fortfarande inte riktigt, trots att jag inte längre försöker vara någon annan än mig själv, även om jag censurerar vissa delar i vissa sammanhang i ren självbevarelsedrift. Men det känns inte som om ens det räcker.

Missförstå mig inte: Jag tycker om den jag är. Jag tycker att jag är en rätt så bra människa. Stunder då jag bara är, helt i mig själv, är underbara. Tyvärr är stunderna många då självförtroendet är i botten, jag tvivlar på mig själv och känner mig oändligt vilsen efter att ha förlorat det mesta av det som jag räknade som viktiga delar av min identitet. Jag saknar ett sammanhang, människor runt mig att ses av, speglas av, bekräftas av. Och då – nu – önskar jag verkligen att jag var mer som någon av de lätt gillade människorna.

Men jag är visst inte det.
Jag är inte lättsam och skojig. Jag har lätt till skratt och leenden, till skämt och okynnigheter, men jag är dålig på att vara ytlig och ointresserad av kallprat. Människor gillar tydligen kallprat.
Jag tycker om att lyssna på andra, prata med andra, älskar att växa genom samtal med intressanta, intelligenta människor, samtal om högt och lågt. Jag är inte rädd för att vara fånig och barnslig, däremot är jag rädd för att vara krävande, kvävande och needy. Fast eftersom jag spontant hellre ger än tar så märks det nog inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Jag gillar mig, men jag önskar nog att andra hade lättare att gilla mig. Jag vet inte om livet skulle vara lättare om jag var glad, peppig och tokrolig, men just nu undrar jag helt ärligt om det inte skulle vara det. För vissa lärdomar sitter hårt inristade i själen.

Men jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vem det nu är.
Vad det nu är.

Värderingen inom vården

Etiketter

Det finns en dold rangordning inom vården, en värdering om man så vill. Dels är den så enkel som att somatik är finare än psykiatri, och kirurgi finare än medicin, dels är det en rangordning inom psykiatrin.

Om jag har barn får jag hjälp, stöd och behandling snabbare än om jag inte, vilket är fallet, har barn. Detta är något som både vänner och jag själv uttryckligen har mötts av i psykiatrin. Rentav på psykakuten. Om jag inte har barn kan ingen annan fara illa av att jag skadar mig eller tar livet av mig. Då måste de inte hjälpa mig och kan skicka hem mig.
Signalen det sänder: Det gör inget om du tar livet av dig eller mår dåligt om det bara är du som drabbas.

Om jag hade haft ett missbruk till följd av att jag är överstressad, utbränd och därför mår dåligt, eller för att jag mår dåligt utan att vara stressad, hade jag fått hjälp snabbare och dessutom mer hjälp, än om jag som nu bara mår dåligt och är utbränd. Det finns lagar, behandlingsprogram, behandlingshem och insatser via socialtjänsten om man är missbrukare. De finns inte för mig. Det hjälper inte att ha en tidigare ätstörning och därmed risk för återfall, för väntetiden till ätstörningsvård är – framför allt som vuxen – längre än väntetiden till de insatser som finns för missbrukare. Det hjälper inte att ha självskadebeteenden, som det inte ens finns behandlingsprogram för om man inte också har en borderlinediagnos (vilket jag inte har). Det finns inga insatser från socialtjänsten, inga lagar liknande LVM.
Signalen det sänder: Må dåligt på rätt sätt om du vill ha hjälp. Att du bara mår dåligt innebär att du hamnar längre bak i kön.

Min handläggare på Försäkringskassan sade till och med rent ut, väl medveten om hur det ser ut i vården (något hon tyvärr inte kan påverka) att det hade varit lättare för mig att få hjälp om jag hade fallit tillbaka in i en ätstörning. Nu är det inte helt sant, inte att döma av vad jag vet om väntetider och bedömningar, men det är ändå talande. Att ”bara må dåligt” ger dig inte någon som helst rätt till hjälp i rimlig tid.

Det borde inte finnas en rangordning av problem, det borde inte göras värderingar av patienter och deras problematik, vem som är värd snabb vård och vem som kan vänta. För all väntan innebär onödigt lidande, att problemen med största sannolikhet förvärras och därmed kräver längre behandling, och är ett slöseri med mänskligt liv och mänskliga resurser. Men resurserna är begränsade. Som patient utsätts man för denna rangordning och värdering, och det är oerhört svårt att inte känna av den och ta den personligt och som ytterligare en knäck av den självkänsla som redan är rätt så stukad när man mår dåligt. Jag sköter mig så bra jag bara kan, och därför är jag nedprioriterad.

Om jag hade givit efter för lusten att försöka dricka bort min stress och ångest, eller för att kunna sova bättre, så hade någon reagerat snabbare. Nu gör jag inte det.* Och jag har inga barn. Alltså får jag snällt vänta. Det borde inte behöva vara så.

*Min kropps belöningssystem tycks reagera för dåligt på substanser för att jag ska fastna i beroende (vilket jag har fått höra av en psykolog med beroendeinriktning) – utan mitt missbruksbeteende har alltid gällt just beteenden. Potentiellt lika skadliga, med ett sug och en inre belöning men inom vården i allmänhet bagatelliserade.

Jag hatar allt, eller En sådan dag

Ja. Det är en sådan dag. Alltför få timmars upphackad sömn, katterna begravde min hårborste i kattlådan och är tjatiga och i vägen för att tigga mjukmat, jag har så inihelvete ont att jag kallsvettas och knappt vill andas, köket är fullt med disk som jag måste ta tag i för att kunna laga maten som jag tog upp ur frysen (idiotjävel), dammråttorna hopar sig, jag ser bara måsten överallt, vill ut och bada men är så trött att jag bara vill gråta gråter.

Det är en sådan dag när jag fräser på katterna och det inte skulle göra mig det minsta om jorden gick under, bara det gick snabbt. En dag när jag hatar allt och alla.

De dåliga, helt utmattade dagarna är fortfarande fler än de bra, trots att jag varje morgon tänker att det ska bli en bra dag.
Positivt tänkande hjälper inte. Det är bara ett hån mot den som mår dåligt.

Det här är inte depression. Det är att vara för trött för att orka leva.
Det är vad det är. En sådan dag.
Jag hatar.

30 dagar: Day 22 – Something that upsets you

Det finns mycket som gör mig upprörd. Den dumhet som är ignorans, rasism och diskriminering, den där sortens halvdolda egoism som gör att någon glömmer att tänka på andra än sig själva, människor som tjafsar, diverse uttryck… listan kan göras lång. Nej, det är oftast inte en upprördhet som innebär att det går åt en massa energi, utan vanlig allmän upprördhetsirritation. Några saker retar mig dock mer än andra.

Vissa floskler ger mig spykänslor. Tomma uttryck som inte betyder något, som någon slentrianmässigt slänger ur sig i någon vek imitation av välvilja.
Kämpa på! Det ordnar sig nog, ska du se. Du är stark, det klarar du. Styrkekram.

Rosa sockervaddsfluff ger mig mental diabetes. Tänk er ordbildens motsvarighet till rosa enhörningar i solnedgång och delfiner som hoppar i motljus. Mental sockervadd. Som människor som strösslar med hjärtan och kramar i sociala medier och hela Carpe Diem-sekten med sin blinda tro på att positivt tänkande löser allt.
Carpe Diem är för övrigt ett uttryck jag hatar. Det används i allmänhet av människor som gör allt annat än fångar livet. Det sitter på väggarna hos människor som inte vill sticka ut en millimeter, Solsidan-wannabes som skapar sig en bild av hur de vill verka vara i stället för vad de faktiskt är. Människor som slänger sig med citat och fluff som om de vore kloka och inkännande, men som när man skrapar på ytan inte har några egna kloka ord, insikter eller tankar att komma med.

Oombedda råd och krav på tacksamhet. Framför allt från människor som sedan kräver tacksamhet för sina råd, hur irrelevanta eller oönskade de än är. Och tro mig, när man är öppen med att man inte alltid mår bra får man en uppsjö av just sådana oönskade råd som är långtifrån applicerbara vare sig på mig eller min situation.
De där som kräver tacksamhet utgör för övrigt en kategori med människor för vilka det skulle finnas en särskild krets i helvetet, om det fanns ett sådant, för de ger råd, stöd och hjälp i syfte att samla finhetspoäng för egen del, inte för någon annans skull. Egoism maskerad bakom godhet.

Men det som gör mig mest upprörd av allt är människor som plågar eller överger djur. (Nu talar jag inte om livsmedelsindustrin, utan om att aktivt överge eller plåga djur.) Framför allt katter. Bara tanken på sommarkatter ger mig ont i magen, och jag undviker numera att läsa artiklar eller klicka på länkar om djurplågeri. Det får mig att se rött, vilja utsätta dem för samma smärta och vanmakt och sedan mörda dem. Eller själv dö eftersom jag inte vill leva i en värld där människor gör så utan kännbara straff. Inget gör mig så arg. Inget.

30 dagar: Day 21 – Another moment

Jag är 5 år och har precis blivit frisk från någon barnsjukdom. Påssjuka, tror jag, eller vattkoppor – jag hade dem båda inom loppet av några månader. Min 4-åriga syster och nästan 2 år gamla lillebror är fortfarande sjuka. Ja, ni vet på det där sättet barn ofta är sjuka: aktiva och gnälliga.

Mamma går ner på staden tillsammans med mormor, medan pappa är hemma med oss barn. När hon kommer hem har hon köpt två små nallar till mina syskon. Jag står bredvid och väntar, men jag får ingen. Hon glömde mig.

Som den duktiga storasyster jag är, jag som snart ska börja förskolan och allt, säger jag bara: ”Jag behöver ingen nalle.”

Ett ögonblick. En händelse som kan te sig liten och trivial, men som vägrat släppa taget om mig. Som, när jag återfann den i ett av minnets mörka hörn, gjorde mig oändligt ledsen för den lilla flickan som stod bredvid och såg andra få men förklarade att hon inte behövde. Flickan som hade lärt sig att vara stor, inte bråka och vara ledsen och visa besvikelse, flickan som redan var van vid att bli glömd. Som än idag blir glömd.

Jag kan inte förstå, kommer aldrig att förstå, hur man kan glömma något av sina barn.
Jag kan inte förstå hur jag så liten kunde vara så samlad.
Någonstans vid den åldern började jag stänga av känslor. Jag förstår varför. För när jag mindes den här händelsen, drygt 25 år senare, så var det med barnets oförstående besvikelse och den vuxnas sorg och ilska över barnets sorg. Barnets ovisade sorg.

Det skär i hjärtat. Det gör ont i själen. Det har inte läkt.

”I don’t want a drink, I want ten drinks”

Etiketter

Karen Larson: ”So after six and a half years you’re still not allowed to have a drink?”
Leo McGarry: ”The problem is, I don’t want a drink, I want ten drinks.”
Karen Larson: ”Are things that bad?”
Leo McGarry: ”No.”
Karen Larson: ”Then why?”
Leo McGarry: ”‘Cause I’m an alcoholic.”

West Wing, säsong 1, avsnitt, 13

Detta är en av de bättre förklaringarna jag hört av hur alkoholism fungerar. Att suget inte är efter en drink, utan att det är gränslöst. Allt eller inget. Självklart kan det skilja sig åt från person till person, men missbruk innebär ju att inte kunna bruka, så som icke missbrukare kan. Oavsett vad, även om alkohol nog är den (lagliga) substans där det är tydligast.

Och jag känner så väl igen det. För jag kan tänka tanken att jag vill gå ner ett eller ett par kilo. Men jag vet att den tanken med största sannolikhet skulle följas genast av en fortsättning: 5, 10, 15 kilo, bli smalare än jag någonsin varit. Och så vidare. Jag vet hur det fungerar om jag går den vägen. Kanske skulle jag kunna hålla det till ett eller ett par kilo; kanske är jag frisk och inte bara fri från det. Skillnaden mellan recovered – frisk utan risk för återfall – och recovering – frisk men risken finns där om jag är dum nog att utsätta mig för den.

Valet jag inte kan göra – pest eller kolera

Etiketter

Om jag fick välja så hade jag hellre varit ätstörd än utbränd. Alla gånger. Men det är ett val som inte är mitt.

För många låter det antagligen helt obegripligt. En ätstörning är inget jag önskar min värsta fiende*; det är ett fängelse som du, hur frisk du än blir, aldrig helt kan slippa. Det är ångest som bara mildras lite medan du ger efter för den, det är en önskan om kontroll som tar kontroll över dig, det är en ständig rädsla och känsla av att aldrig någonsin vara nog – bra nog, smal nog, sjuk nog, duktig nog. Jag vet. Jag levde med det i 25 år. Jag lade hela min ungdom på det. Jag ägnade år efter år på att ta mig ur det, på att bryta ett missbruk och ett sug efter svält och mat.

Jag romantiserar det inte. Det var ett helvete. Det var att spy tills jag blödde näsblod och slog huvudet i toalettstolen när det svartnade för ögonen, att spraymåla badrumskaklet med blod så fort jag nös, krampande ben och händer som skakade så att jag inte kunde hålla i en penna. Det var att träna i timmar för att slippa den rastlösa ångesten och känslan av att ta alltför stor plats i världen. Det var lögnerna för dem jag älskade och det konstanta dåliga samvetet. Det var skulden oavsett om jag åt eller inte, den fåfänga jakten på en känsla som jag alltid redan visste inte skulle infinna sig vad vågen än visade. Det var tvånget att fortsätta ändå, eftersom blotta tanken på att sluta svälta och gå upp i vikt, på att sluta tillåta mig att spy när känslorna blev för mycket att bära, länge väckte så stor ångest att jag inte ens såg något alternativ. Det var ett helvete att bryta mot, ett sug lika starkt som i andra missbruk.

Men jag hade ändå valt det om jag hade haft valet. Men det är inte mitt att välja.

För i ätstörningen fanns det en tydlig väg ut. Inte lätt, men tydlig.
Vägen ut var att ändra beteendena: att börja äta normalt, behålla maten och sluta kompensera genom träning. För mig även att gå upp i vikt. Det är inte direkt kvantfysik att se de lösningarna. Det svåra var att stå ut med känslorna och tankarna på vägen, att gång på gång på gång välja det friska och sedan stå fast vid det hur det än kändes. Men det fanns ett friskt att välja, det var förhållandevis svartvitt.

Nu finns ingen tydlig väg, inget rätt och fel, friskt och sjukt. Faktum är att jag inte ser någon väg alls. Det finns inte en ekvation med en lösning. Ingen som jag har hittat än. Det finns kanske femtielva delekvationer i ett stort system av koder och gåtor som jag inte kan se än, men just nu ser jag inget tydligt Problem med steg och lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra, för inget av det jag gör verkar hjälpa. Och jag är dålig på osäkerhet och kaos. Jag är riktigt jävla usel på att hantera osäkerheten i att i stort sett bara kunna vänta och hoppas att något, på något mystiskt sätt som jag ännu inte vet, ska göra allt bra. Att inte veta, att inte kunna göra något, gör mig uppgiven.

Men det är inte ett val. Skulle jag gå tillbaka in i en ätstörning nu så skulle utbrändheten inte försvinna. Alternativet att gå tillbaka finns, så som det alltid kommer att finnas, med samma fullkomligt reella livshot som det alltid har inneburit. Men det skulle inte lösa något. Jag vet bara vad jag skulle välja om jag hade haft ett val. Om jag hade kunnat byta skulle jag ha gjort det direkt. Pest eller kolera.

Allra helst hade jag varit frisk. Hela tiden. Jag är frisk nu också, men inte helt. Men jag älskar det friska i mitt liv och i mig, och värnar varmt om det. Det är det jag försöker få mer av. Jag väljer det flera gånger om dagen.
Men det tycks inte helt vara mitt att välja.

*Mina värsta fiender önskar jag impotens, kronisk diarré eller maskar som äter sig in i hjärnan.