• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: Ätstörningar

Det eviga BMI-tjatet

09 lördag Nov 2013

Posted by Lisa in Ideal och identitet, Livet, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ätstörningar, BMI, ideal, kroppsfixering

Efter att SVT igår sände ett klipp om hur Israel har lagstiftat mot underviktiga modeller och  retuschering av modebilder utan att ange att de är retuscherade – lagstiftning som trädde i kraft tidigare i år – var pratet igång igen. BMI, BMI, BMI… Det fastnar visst alltid där: på vikt och BMI. Diskussioner om ideal, ätstörningar, hälsa, konsumentmakt/vad som säljer, självbild med mera får aldrig samma genomslag i flödena som dessa tre bokstäver. Vikten av vikten går inte att komma undan.
Och det stör mig enormt.

Man diskuterar smalhetsideal och undervikt och hänger upp sig på siffror, oavsett om de är kilon, BMI eller storlekar. På så sätt stärks både föreställningen om att ätstörningar handlar om vikt och bilden av att ätstörning är lika med anorexia och undervikt. Det är den synen som de flesta har, den första associationen många får när man säger ”ätstörning”. Men så är det inte i verkligheten.

Anorexia är i själva verket den minst vanliga av ätstörningarna. De flesta med ätstörningar är normal- eller överviktiga.
Men när det pratas ätstörningar går kopplingen oftast till undervikt.

Signalen det ger torde vara uppenbar: du räknas inte om du inte är smal nog. Som om den tanken behövde förstärkas… Det är redan många nog som inte söker hjälp och inte tar sina problem på allvar, eller får dem tagna på allvar, för att de inte är tillräckligt smala. Men vi får hela tiden se och höra kopplingen ätstörning – anorexia – undervikt. Det är ätstörningsidealet som tycks målas upp runt oss. Lika skevt som size 0-idealet.

Själva vikttjatet kring ätstörningar är oändligt tröttsam. Viktfixering och en önskan att bli smalare är en del av bilden, men det är långtifrån så enkelt. Hur sjuk du är, vilka matbeteenden du har och hur dåligt du mår syns inte på vågen. Att göra det till en viktsjuka är att förminska problemet och öka viktfixeringen.

”And every season since is winter, and I do still ache”

19 måndag Aug 2013

Posted by Lisa in Boktips, Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar, Frisk, Sorg, Wasted

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

”Nothing tastes as good as skinny feels”

08 torsdag Nov 2012

Posted by Lisa in Ätstörningar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ätstörningar

”Nothing tastes as good as skinny feels”, uttryckte Kate Moss för några år sedan. En mening som använts som thinspiration av tusentals bantare och personer med ätstörningar av alla varierande former och som sköld och självrättfärdigande när andra ifrågasätter självspäkande dieter och självförnekelse. Men också ord som med rätta citerats som utslag för och kritik mot den vikthysteri som finns överallt runt oss.

De vikt-, tränings- och kostfixerade – inte sällan med mer eller mindre dolda varianter av ortorexi eller andra ätstörningar – kallar det för hälsa, disciplin och kostmedvetenhet. De mer fundamentalistiskt och predikande lagda av dem stannar inte vid att leva sina egna livsval utan predikar gärna om dem för andra som borde göra likadant om de bryr sig om sin hälsa. En värderande omtanke som säger ”jag gör rätt, du gör fel.”.
Alla dessa tusentals råd om kost, träning, hälsa och vikt från människor som tror att de funnit ”Vägen”, ofta utan minsta kunskap om vem de pratar med och dennes behov, vilja och mål. Alla vill inte springa maraton eller lyfta 100 kg i bänkpress. Alla bryr sig faktiskt inte om att vara deffade och vältränade. De flesta av oss vill däremot må bra – på det sätt som passar oss.
Att motivera någon till förändring är att hjälpa personen i fråga att hitta sin väg till sitt mål.

Späkning är inte finare än njutning. Och njutning är inte detsamma som frosseri. En livsnjutare kan vara hälsosam, någon som är disciplinerad kan vara ohälsosam.

Kate Moss hade för övrigt fel. Det mesta smakar godare än vad det känns att vara spinkig.

”I don’t want a drink, I want ten drinks”

26 söndag Aug 2012

Posted by Lisa in Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar

Karen Larson: ”So after six and a half years you’re still not allowed to have a drink?”
Leo McGarry: ”The problem is, I don’t want a drink, I want ten drinks.”
Karen Larson: ”Are things that bad?”
Leo McGarry: ”No.”
Karen Larson: ”Then why?”
Leo McGarry: ”‘Cause I’m an alcoholic.”

West Wing, säsong 1, avsnitt, 13

Detta är en av de bättre förklaringarna jag hört av hur alkoholism fungerar. Att suget inte är efter en drink, utan att det är gränslöst. Allt eller inget. Självklart kan det skilja sig åt från person till person, men missbruk innebär ju att inte kunna bruka, så som icke missbrukare kan. Oavsett vad, även om alkohol nog är den (lagliga) substans där det är tydligast.

Och jag känner så väl igen det. För jag kan tänka tanken att jag vill gå ner ett eller ett par kilo. Men jag vet att den tanken med största sannolikhet skulle följas genast av en fortsättning: 5, 10, 15 kilo, bli smalare än jag någonsin varit. Och så vidare. Jag vet hur det fungerar om jag går den vägen. Kanske skulle jag kunna hålla det till ett eller ett par kilo; kanske är jag frisk och inte bara fri från det. Skillnaden mellan recovered – frisk utan risk för återfall – och recovering – frisk men risken finns där om jag är dum nog att utsätta mig för den.

Valet jag inte kan göra – pest eller kolera

26 söndag Aug 2012

Posted by Lisa in De stora frågorna, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ätstörningar

Om jag fick välja så hade jag hellre varit ätstörd än utbränd. Alla gånger. Men det är ett val som inte är mitt.

För många låter det antagligen helt obegripligt. En ätstörning är inget jag önskar min värsta fiende*; det är ett fängelse som du, hur frisk du än blir, aldrig helt kan slippa. Det är ångest som bara mildras lite medan du ger efter för den, det är en önskan om kontroll som tar kontroll över dig, det är en ständig rädsla och känsla av att aldrig någonsin vara nog – bra nog, smal nog, sjuk nog, duktig nog. Jag vet. Jag levde med det i 25 år. Jag lade hela min ungdom på det. Jag ägnade år efter år på att ta mig ur det, på att bryta ett missbruk och ett sug efter svält och mat.

Jag romantiserar det inte. Det var ett helvete. Det var att spy tills jag blödde näsblod och slog huvudet i toalettstolen när det svartnade för ögonen, att spraymåla badrumskaklet med blod så fort jag nös, krampande ben och händer som skakade så att jag inte kunde hålla i en penna. Det var att träna i timmar för att slippa den rastlösa ångesten och känslan av att ta alltför stor plats i världen. Det var lögnerna för dem jag älskade och det konstanta dåliga samvetet. Det var skulden oavsett om jag åt eller inte, den fåfänga jakten på en känsla som jag alltid redan visste inte skulle infinna sig vad vågen än visade. Det var tvånget att fortsätta ändå, eftersom blotta tanken på att sluta svälta och gå upp i vikt, på att sluta tillåta mig att spy när känslorna blev för mycket att bära, länge väckte så stor ångest att jag inte ens såg något alternativ. Det var ett helvete att bryta mot, ett sug lika starkt som i andra missbruk.

Men jag hade ändå valt det om jag hade haft valet. Men det är inte mitt att välja.

För i ätstörningen fanns det en tydlig väg ut. Inte lätt, men tydlig.
Vägen ut var att ändra beteendena: att börja äta normalt, behålla maten och sluta kompensera genom träning. För mig även att gå upp i vikt. Det är inte direkt kvantfysik att se de lösningarna. Det svåra var att stå ut med känslorna och tankarna på vägen, att gång på gång på gång välja det friska och sedan stå fast vid det hur det än kändes. Men det fanns ett friskt att välja, det var förhållandevis svartvitt.

Nu finns ingen tydlig väg, inget rätt och fel, friskt och sjukt. Faktum är att jag inte ser någon väg alls. Det finns inte en ekvation med en lösning. Ingen som jag har hittat än. Det finns kanske femtielva delekvationer i ett stort system av koder och gåtor som jag inte kan se än, men just nu ser jag inget tydligt Problem med steg och lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra, för inget av det jag gör verkar hjälpa. Och jag är dålig på osäkerhet och kaos. Jag är riktigt jävla usel på att hantera osäkerheten i att i stort sett bara kunna vänta och hoppas att något, på något mystiskt sätt som jag ännu inte vet, ska göra allt bra. Att inte veta, att inte kunna göra något, gör mig uppgiven.

Men det är inte ett val. Skulle jag gå tillbaka in i en ätstörning nu så skulle utbrändheten inte försvinna. Alternativet att gå tillbaka finns, så som det alltid kommer att finnas, med samma fullkomligt reella livshot som det alltid har inneburit. Men det skulle inte lösa något. Jag vet bara vad jag skulle välja om jag hade haft ett val. Om jag hade kunnat byta skulle jag ha gjort det direkt. Pest eller kolera.

Allra helst hade jag varit frisk. Hela tiden. Jag är frisk nu också, men inte helt. Men jag älskar det friska i mitt liv och i mig, och värnar varmt om det. Det är det jag försöker få mer av. Jag väljer det flera gånger om dagen.
Men det tycks inte helt vara mitt att välja.

*Mina värsta fiender önskar jag impotens, kronisk diarré eller maskar som äter sig in i hjärnan.

Det ätstörda samhället

20 tisdag Mar 2012

Posted by Lisa in Ätstörningar, Hälsa och ohälsa, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar

Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.

Okunskaper kring ätstörningar

19 onsdag Jan 2011

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ätstörningar

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet (”Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog”), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: ”jag är mätt”, ”jag hinner inte äta”, ”jag kan inte äta tillräckligt”, ”jag glömde äta”, ”jag har precis ätit”. Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att ”ätstörning” är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet ”ätstörningar”, så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.

Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört

Hur började det?

13 måndag Dec 2010

Posted by Lisa in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ätstörningar

Förra tisdagen var jag i Säffle på utbildningsdag för kommunanställda inom vård (psykiatri), socialtjänst, omsorg och skola, för att de skulle lära sig mer om självskadebeteenden. Jag höll en föreläsning och diskussion på nästan 2 timmar och missade tyvärr Elin Grelssons föreläsning efteråt eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i Göteborg. Att vara ute och föreläsa igen påminde mig om hur otroligt roligt jag tycker att det är, och hur de där kunskaperna som jag sitter på genom alla år med ätstörningar, självskadebeteenden, depression och ångest, och som jag inte tycker är särskilt märkvärdiga, faktiskt kan hjälpa andra. För kommentarerna jag fick efteråt var väldigt positiva. (Om någon är intresserad av att boka mig kan ni kontakta mig via mail.)

Men jag fick också en fråga som jag fortfarande inte vet om jag kan svara på: Hur började det? Hur kom det sig att jag gick in i en ätstörning? Vad gjorde att jag skar mig, den där första gången jag aktivt skadade mig själv?

Sanningen är att jag inte vet. När det gäller ätstörningen känns det som att det alltid var så, eftersom jag inte riktigt minns något ”före”. Jag gick in i det tänkandet så tidigt att jag inte kan säga att något påverkade mig, att det var någon yttre impuls som fick mig att välja just mat och vikt som fixering. Kanske var det delvis ett medfött svältberoende, kanske handlade det om kontroll över något som jag kunde kontrollera och som kunde vara bara mitt. Jag vet bara att någonstans började det och sedan fortsatte det; ett tänkande som var så mycket en del av mitt liv att jag sällan stannade upp och ens undrade hur det började, varför det började. Visst har vårdpersonal, psykologer och terapeuter genom åren försökt rota i det, när de tagit anamnes eller när de har försökt reda ut vad som är Den Bakomliggande Faktorn. Men så enkelt är det inte, inte när man har gått i över 15 år innan man söker hjälp. Då spelar den ursprungliga utlösande faktorn inte en särskilt stor roll längre.

Periodvis har jag säkert föredragit att leta efter orsaker för att slippa ta itu med problemet, men vad leder det till? Det finns aldrig ett svar som får alla bitar att falla på plats och vips! ändra tankar och beteenden. Har man lärt in ett destruktivt, stört beteende kan man bara bli av med det genom att bryta det. Aktivt. Genom att lära in ett sunt beteende, helt enkelt. Alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Det blir liksom lite meningslöst att in absurdum rota i det förflutna, för dels kan jag ändå inte ändra på det, och dels är det bara här och nu som jag kan göra en förändring. Visst har vissa ledtrådar från det förflutna gett mig förklaringar som fått mig att förstå mig själv bättre, och hjälpt mig att skapa strategier för att komma vidare, men till minst 75 % har rotandet efter orsaker faktiskt varit ganska meningslöst. Det tar alldeles för lätt bort fokus från det viktiga: mitt ansvar att göra något av mitt liv här och nu. Förståelse är bra, förklaringar likaså, men orsaker, behöver vi verkligen dem?

När det gäller självskadandet är det lika svårt att svara på vad som fick mig att en gång börja skära mig. Det var långt före emo och det nästa epidemiska spridandet av självskadande som ett identitetsskapande ungdomsbeteende (säg vad ni vill, det är verkligen så det ser ut i vissa kretsar, kopplat till ett ganska stort koketterande som jag verkligen inte tål), så impulserna kom inte heller där från media eller vänner. Jag såg rakblad, jag bestämde mig för att testa. Uppenbarligen gav det mig något eftersom jag sedan gjorde om det. Och ganska snabbt var jag fast. Det var för mig ett beteendeberoende som mycket väl går att jämföra med vilket substansberoende som helst, bortsett från att ruset var kortvarigt och jag kom ner ganska snabbt men inte stenhårt igen. Men jag fastnade snabbt, även om jag under de första åren inte skadade mig särskilt ofta, och det fanns definitivt en snabb toleransökning. Så efter steg 1 var det en låg tröskel till steg 2 och sedan vidare. Helt utan någon egentlig orsak mer än att det uppenbarligen lindrade någon oro eller ångest i mig.

Som jag minns det, så här 17-20 år senare, var det inte så mycket ångestlindring som att känna något överhuvudtaget. När jag verkligen fastnade i det självdestruktiva beteendeberoendet var jag ganska djupt deprimerad och hade lite panik över att inte känna. Säkert fanns det ett mått av lindring eller lättnad också, för om det inte hade fyllt någon funktion hade jag inte fortsatt. Men det löste ju aldrig något. Precis som annat drogmissbruk. Det jag däremot vet säkert att det inte handlade om var dålig impulskontroll. Tvärtom hade jag väldigt bra impulskontroll, och det enkla faktum att min fåfänga hindrat mig från att vara randig idag är ett bra bevis på det. Jag valde när och var och hur jag skulle ge efter för impulsen. Full kontroll, och när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen kontaktade jag psykakuten. Kanske inte den genomsnittliga patienten…

Men som sagt, svaret på frågan Varför har jag fortfarande inte. Jag vet inte varför jag började eller varifrån idén kom. Och inte heller där spelar det någon roll. Jag började, jag fortsatte, jag slutade. För mig är det mer intressant varför jag slutade än varför jag började, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Andra människor är ofta intresserade av varför och hur – varför började jag, hur gjorde jag – och det intresserar inte mig det minsta. Det är väl deras behov av att förstå, parat med lite sensationslystnad, som gör att de ställer fel frågor och söker svar på fel plats. Sanningen är att det är mindre viktigt att förstå det förflutna än att förändra nuet. Tillbakablickarna kan man ta när man brutit beteendet, för det är ändå först då man kan se nyktert på situationen.

För ett är säkert: Vi är inte vårt förflutna och det är bara i nuet vi lever och förändras. Den som stirrar sig blind på det som varit missar chansen att uppleva det som är.

Heja mig!

17 fredag Sep 2010

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Anorexia, Ätstörningar

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: ”Jag tror att det är över nu.” Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget ”före” att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.

Brist på uppföljning eller 6 år senare

08 onsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är ”normalt” eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att ”jaja, men det är ju bara tankar”. Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. ”Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite.” Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag ”kan” prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺

← Äldre inlägg

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält