Mina ord försvinner.
Jag försvinner.

När varje ärligt ord värks fram och bara ser ut som elände, uppgivenhet och bekräftelsesökande tar jag bort dem. Jag vill inte gnälla, inte vara negativ, vill inte att någon ska tro att jag ser mig som ett offer. Jag vill inte dra ner någon, vill inte besvära. Jag vill inte få bekräftelse först när jag tigger om den. Jag vill inte tigga. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara omtyckt, inte syndomtyckt.

Så jag skriver till andra, ser och kommenterar, bryr mig om dem. Jag skriver nonsens. Jag skriver i stunder då jag lever och hjärtat skuttar.
Dagar när orken är borta och själen dras ner blir jag tystare. Skriver. Tar bort. Skriver. Tar bort. Skriver, ändrar, mildrar, förytligar. Skickar iväg.

Kanske ser någon. Kanske känner någon mig tillräckligt väl för att se det som finns i mellanrummen.
Kanske minns någon även när jag är tyst.