Det finns en dold rangordning inom vården, en värdering om man så vill. Dels är den så enkel som att somatik är finare än psykiatri, och kirurgi finare än medicin, dels är det en rangordning inom psykiatrin.

Om jag har barn får jag hjälp, stöd och behandling snabbare än om jag inte, vilket är fallet, har barn. Detta är något som både vänner och jag själv uttryckligen har mötts av i psykiatrin. Rentav på psykakuten. Om jag inte har barn kan ingen annan fara illa av att jag skadar mig eller tar livet av mig. Då måste de inte hjälpa mig och kan skicka hem mig.
Signalen det sänder: Det gör inget om du tar livet av dig eller mår dåligt om det bara är du som drabbas.

Om jag hade haft ett missbruk till följd av att jag är överstressad, utbränd och därför mår dåligt, eller för att jag mår dåligt utan att vara stressad, hade jag fått hjälp snabbare och dessutom mer hjälp, än om jag som nu bara mår dåligt och är utbränd. Det finns lagar, behandlingsprogram, behandlingshem och insatser via socialtjänsten om man är missbrukare. De finns inte för mig. Det hjälper inte att ha en tidigare ätstörning och därmed risk för återfall, för väntetiden till ätstörningsvård är – framför allt som vuxen – längre än väntetiden till de insatser som finns för missbrukare. Det hjälper inte att ha självskadebeteenden, som det inte ens finns behandlingsprogram för om man inte också har en borderlinediagnos (vilket jag inte har). Det finns inga insatser från socialtjänsten, inga lagar liknande LVM.
Signalen det sänder: Må dåligt på rätt sätt om du vill ha hjälp. Att du bara mår dåligt innebär att du hamnar längre bak i kön.

Min handläggare på Försäkringskassan sade till och med rent ut, väl medveten om hur det ser ut i vården (något hon tyvärr inte kan påverka) att det hade varit lättare för mig att få hjälp om jag hade fallit tillbaka in i en ätstörning. Nu är det inte helt sant, inte att döma av vad jag vet om väntetider och bedömningar, men det är ändå talande. Att ”bara må dåligt” ger dig inte någon som helst rätt till hjälp i rimlig tid.

Det borde inte finnas en rangordning av problem, det borde inte göras värderingar av patienter och deras problematik, vem som är värd snabb vård och vem som kan vänta. För all väntan innebär onödigt lidande, att problemen med största sannolikhet förvärras och därmed kräver längre behandling, och är ett slöseri med mänskligt liv och mänskliga resurser. Men resurserna är begränsade. Som patient utsätts man för denna rangordning och värdering, och det är oerhört svårt att inte känna av den och ta den personligt och som ytterligare en knäck av den självkänsla som redan är rätt så stukad när man mår dåligt. Jag sköter mig så bra jag bara kan, och därför är jag nedprioriterad.

Om jag hade givit efter för lusten att försöka dricka bort min stress och ångest, eller för att kunna sova bättre, så hade någon reagerat snabbare. Nu gör jag inte det.* Och jag har inga barn. Alltså får jag snällt vänta. Det borde inte behöva vara så.

*Min kropps belöningssystem tycks reagera för dåligt på substanser för att jag ska fastna i beroende (vilket jag har fått höra av en psykolog med beroendeinriktning) – utan mitt missbruksbeteende har alltid gällt just beteenden. Potentiellt lika skadliga, med ett sug och en inre belöning men inom vården i allmänhet bagatelliserade.