Det finns mycket som gör mig upprörd. Den dumhet som är ignorans, rasism och diskriminering, den där sortens halvdolda egoism som gör att någon glömmer att tänka på andra än sig själva, människor som tjafsar, diverse uttryck… listan kan göras lång. Nej, det är oftast inte en upprördhet som innebär att det går åt en massa energi, utan vanlig allmän upprördhetsirritation. Några saker retar mig dock mer än andra.

Vissa floskler ger mig spykänslor. Tomma uttryck som inte betyder något, som någon slentrianmässigt slänger ur sig i någon vek imitation av välvilja.
Kämpa på! Det ordnar sig nog, ska du se. Du är stark, det klarar du. Styrkekram.

Rosa sockervaddsfluff ger mig mental diabetes. Tänk er ordbildens motsvarighet till rosa enhörningar i solnedgång och delfiner som hoppar i motljus. Mental sockervadd. Som människor som strösslar med hjärtan och kramar i sociala medier och hela Carpe Diem-sekten med sin blinda tro på att positivt tänkande löser allt.
Carpe Diem är för övrigt ett uttryck jag hatar. Det används i allmänhet av människor som gör allt annat än fångar livet. Det sitter på väggarna hos människor som inte vill sticka ut en millimeter, Solsidan-wannabes som skapar sig en bild av hur de vill verka vara i stället för vad de faktiskt är. Människor som slänger sig med citat och fluff som om de vore kloka och inkännande, men som när man skrapar på ytan inte har några egna kloka ord, insikter eller tankar att komma med.

Oombedda råd och krav på tacksamhet. Framför allt från människor som sedan kräver tacksamhet för sina råd, hur irrelevanta eller oönskade de än är. Och tro mig, när man är öppen med att man inte alltid mår bra får man en uppsjö av just sådana oönskade råd som är långtifrån applicerbara vare sig på mig eller min situation.
De där som kräver tacksamhet utgör för övrigt en kategori med människor för vilka det skulle finnas en särskild krets i helvetet, om det fanns ett sådant, för de ger råd, stöd och hjälp i syfte att samla finhetspoäng för egen del, inte för någon annans skull. Egoism maskerad bakom godhet.

Men det som gör mig mest upprörd av allt är människor som plågar eller överger djur. (Nu talar jag inte om livsmedelsindustrin, utan om att aktivt överge eller plåga djur.) Framför allt katter. Bara tanken på sommarkatter ger mig ont i magen, och jag undviker numera att läsa artiklar eller klicka på länkar om djurplågeri. Det får mig att se rött, vilja utsätta dem för samma smärta och vanmakt och sedan mörda dem. Eller själv dö eftersom jag inte vill leva i en värld där människor gör så utan kännbara straff. Inget gör mig så arg. Inget.