Jag ser det så klart ibland, känner det så tydligt. Utmattning – min utmattning i alla fall – är inte en depression. Det är definitivt inte lättja eller att jag inte har lust att göra saker, att jag inte ids ta mig upp och vara aktiv.

Det är inte det att jag inte vill. Att jag inte kommer igång. Jag förmår inte. Jag orkar verkligen inte.

Ändå känner jag att jag måste, borde, vill be om ursäkt för det. För att jag är så trött att jag vissa dagar inte orkar lyfta armarna över huvudet när jag duschar, för att jag måste vila efter att ha duschat eller ätit frukost, för att jag inte kan gå snabbare, tänka bättre, laga mat, diska, prata med folk, ringa samtal, reda ut mitt liv. Jag vill be om ursäkt för att jag inte orkar ta kontakt, inte kan be om hjälp, för att jag inte orkar vara gladare, lyssna mer på andra, vara mer empatisk, ställa upp mer. Jag kan inte.

”Jag orkar inte” tycks betraktas som en dålig ursäkt, en undanflykt, som en kod för ”jag ids inte”. För en del är det det. För mig är det verklighet.

Jag är inte deprimerad. Jag vet, för jag har varit deprimerad i många år. Djupt deprimerad, svårbehandlat deprimerad, ECT-behandlat deprimerad utan effekt. Jag vet hur jag är när jag är deprimerad, hur livet förlorar färg och mening, hur allt blir grått och tomt, känslokallt, hur själen urholkas och jag sällan kan uppbåda entusiasm eller vilja för något. Jag är inte där. Det är inte det här. Jag känner för mycket, jag ser för många färger, för mycket ljus. Jag vill för mycket. Jag lyser för mycket, älskar för mycket. Och antidepp hjälper inte eftersom de inte löser orsaken.

Att inte orka leva gör mig oändligt ledsen. Att inte orka leva mitt liv.
Att inte orka göra det som ger mig ny energi, träffa människor, vara mitt intensiva jag, eller ens mitt lugna, jordade jag, läsa, skriva, gå upp i musik och dans, diskutera och skratta, vara ute i naturen, leva min tro, göra småsaker med den totala närvaro jag räknar som min, se magin i det lilla vardagliga… det gör mig ledsen.

Att inte kunna se någon förbättring eller utvägar, inte veta när eller ens om jag får hjälp eller om det kommer att bli bättre, gör mig uppgiven. Det gör att hoppet försvinner.

Men jag är egentligen glad och lycklig, jag ser egentligen lika positivt på livet som förut, älskar lika starkt, vill lika mycket, men när batteriet töms försvinner det. Då slås överlevnadsläget på, för att det är det enda som jag räcker till. Och i överlevnadsläget blir jag som om jag var deprimerad. Som om. Helt enkelt för att det inte finns energi nog till att vara glad, hoppas, drömma, leva ett normalt liv.

Människor har sagt till mig att ”när man tror att all kraft är slut orkar man alltid lite till”, men vad de inte vet är att det där ”lite till” har ett pris. Energikrediten tar till sist slut. Det är då jag slutar leva och bara överlever. Där det till sist reduceras till att orka andas, orka låta pulsen slå, titta, äta, orka lyfta luren och twittra, ett tecken i taget. Där finns bara utrymme för det basala, här och nu, inte för lösningar, hopp, drömmar, magi. När bara nödbelysningen finns kvar lyser jag för svagt. Där finns inte plats för mig att vara mig. 

Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad. Stundtals gör det mig mer nere än jag någonsin varit, men jag känner skillnaden.