Etiketter

Om jag fick välja så hade jag hellre varit ätstörd än utbränd. Alla gånger. Men det är ett val som inte är mitt.

För många låter det antagligen helt obegripligt. En ätstörning är inget jag önskar min värsta fiende*; det är ett fängelse som du, hur frisk du än blir, aldrig helt kan slippa. Det är ångest som bara mildras lite medan du ger efter för den, det är en önskan om kontroll som tar kontroll över dig, det är en ständig rädsla och känsla av att aldrig någonsin vara nog – bra nog, smal nog, sjuk nog, duktig nog. Jag vet. Jag levde med det i 25 år. Jag lade hela min ungdom på det. Jag ägnade år efter år på att ta mig ur det, på att bryta ett missbruk och ett sug efter svält och mat.

Jag romantiserar det inte. Det var ett helvete. Det var att spy tills jag blödde näsblod och slog huvudet i toalettstolen när det svartnade för ögonen, att spraymåla badrumskaklet med blod så fort jag nös, krampande ben och händer som skakade så att jag inte kunde hålla i en penna. Det var att träna i timmar för att slippa den rastlösa ångesten och känslan av att ta alltför stor plats i världen. Det var lögnerna för dem jag älskade och det konstanta dåliga samvetet. Det var skulden oavsett om jag åt eller inte, den fåfänga jakten på en känsla som jag alltid redan visste inte skulle infinna sig vad vågen än visade. Det var tvånget att fortsätta ändå, eftersom blotta tanken på att sluta svälta och gå upp i vikt, på att sluta tillåta mig att spy när känslorna blev för mycket att bära, länge väckte så stor ångest att jag inte ens såg något alternativ. Det var ett helvete att bryta mot, ett sug lika starkt som i andra missbruk.

Men jag hade ändå valt det om jag hade haft valet. Men det är inte mitt att välja.

För i ätstörningen fanns det en tydlig väg ut. Inte lätt, men tydlig.
Vägen ut var att ändra beteendena: att börja äta normalt, behålla maten och sluta kompensera genom träning. För mig även att gå upp i vikt. Det är inte direkt kvantfysik att se de lösningarna. Det svåra var att stå ut med känslorna och tankarna på vägen, att gång på gång på gång välja det friska och sedan stå fast vid det hur det än kändes. Men det fanns ett friskt att välja, det var förhållandevis svartvitt.

Nu finns ingen tydlig väg, inget rätt och fel, friskt och sjukt. Faktum är att jag inte ser någon väg alls. Det finns inte en ekvation med en lösning. Ingen som jag har hittat än. Det finns kanske femtielva delekvationer i ett stort system av koder och gåtor som jag inte kan se än, men just nu ser jag inget tydligt Problem med steg och lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra, för inget av det jag gör verkar hjälpa. Och jag är dålig på osäkerhet och kaos. Jag är riktigt jävla usel på att hantera osäkerheten i att i stort sett bara kunna vänta och hoppas att något, på något mystiskt sätt som jag ännu inte vet, ska göra allt bra. Att inte veta, att inte kunna göra något, gör mig uppgiven.

Men det är inte ett val. Skulle jag gå tillbaka in i en ätstörning nu så skulle utbrändheten inte försvinna. Alternativet att gå tillbaka finns, så som det alltid kommer att finnas, med samma fullkomligt reella livshot som det alltid har inneburit. Men det skulle inte lösa något. Jag vet bara vad jag skulle välja om jag hade haft ett val. Om jag hade kunnat byta skulle jag ha gjort det direkt. Pest eller kolera.

Allra helst hade jag varit frisk. Hela tiden. Jag är frisk nu också, men inte helt. Men jag älskar det friska i mitt liv och i mig, och värnar varmt om det. Det är det jag försöker få mer av. Jag väljer det flera gånger om dagen.
Men det tycks inte helt vara mitt att välja.

*Mina värsta fiender önskar jag impotens, kronisk diarré eller maskar som äter sig in i hjärnan.