Jag önskar att jag var gladare, snyggare, roligare, smartare – en av de där tokroliga snyggingarna som alla verkar tycka så mycket om. Någon som strösslas med komplimanger och bekräftelse vad hen än gör, även när det bara är att vara snygg och skojig. Som är ansträngningslöst omtyckt och gillad. Någon som folk skulle sätta ”Gilla” på.

Jag önskar att jag var bättre på att dölja mina känslor, hade lättare för att trycka undan det sorgsna och skuggade och var bättre på att le och vara strålande och positiv, fnissig och tjejig och skojig. För den som ler är mer populär än den som gråter.
Jag önskar att jag kunde tro på att det räcker att tänka positivt.
Jag önskar att jag hade lättare att lita på andra.
Jag önskar att jag hade lättare att tro på mig själv. Att jag visste att jag var snygg och bra och attraktiv och värdefull och inte behövde känna att jag måste vara snäll och lyssnande och omtänksam och empatisk och ge till andra för att vara värd något i deras ögon.
Jag önskar att jag inte behövde få bekräftelse av andra för att se mitt eget värde. Jag behöver det inte alltid, inte hela tiden, inte ens varje dag – men mycket mer än nu.
Jag önskar att jag inte kände att jag måste prestera mitt värde.
Jag önskar att jag var lite mer egoistisk och inte brydde mig så mycket om andra.

Jag har nog sällan känt en så stor önskan att vara någon annan än mig själv. Än den jag är. Ändå har jag hela livet burit på känslan att jag är fel, att om jag bara var lite mer si eller så skulle jag vara omtyckt, älskad, accepterad. Men jag har aldrig riktigt lyckats.
Jag dolde det mesta, jag svalde tårarna när jag mobbades och frystes ut, jag försökte smälta in. Jag försökte vara snäll, givmild, se andra och lyssna på dem; behandla andra så som jag ville bli behandlad. Men jag lyckades aldrig riktigt. Jag förstod aldrig spelreglerna för att få vara delaktig. Jag förstår dem fortfarande inte. Uppenbarligen. Jag lyckas fortfarande inte riktigt, trots att jag inte längre försöker vara någon annan än mig själv, även om jag censurerar vissa delar i vissa sammanhang i ren självbevarelsedrift. Men det känns inte som om ens det räcker.

Missförstå mig inte: Jag tycker om den jag är. Jag tycker att jag är en rätt så bra människa. Stunder då jag bara är, helt i mig själv, är underbara. Tyvärr är stunderna många då självförtroendet är i botten, jag tvivlar på mig själv och känner mig oändligt vilsen efter att ha förlorat det mesta av det som jag räknade som viktiga delar av min identitet. Jag saknar ett sammanhang, människor runt mig att ses av, speglas av, bekräftas av. Och då – nu – önskar jag verkligen att jag var mer som någon av de lätt gillade människorna.

Men jag är visst inte det.
Jag är inte lättsam och skojig. Jag har lätt till skratt och leenden, till skämt och okynnigheter, men jag är dålig på att vara ytlig och ointresserad av kallprat. Människor gillar tydligen kallprat.
Jag tycker om att lyssna på andra, prata med andra, älskar att växa genom samtal med intressanta, intelligenta människor, samtal om högt och lågt. Jag är inte rädd för att vara fånig och barnslig, däremot är jag rädd för att vara krävande, kvävande och needy. Fast eftersom jag spontant hellre ger än tar så märks det nog inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Jag gillar mig, men jag önskar nog att andra hade lättare att gilla mig. Jag vet inte om livet skulle vara lättare om jag var glad, peppig och tokrolig, men just nu undrar jag helt ärligt om det inte skulle vara det. För vissa lärdomar sitter hårt inristade i själen.

Men jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vem det nu är.
Vad det nu är.