• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Citat

”And every season since is winter, and I do still ache”

19 måndag Aug 2013

Posted by Lisa in Boktips, Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar, Frisk, Sorg, Wasted

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

”I don’t want a drink, I want ten drinks”

26 söndag Aug 2012

Posted by Lisa in Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar

Karen Larson: ”So after six and a half years you’re still not allowed to have a drink?”
Leo McGarry: ”The problem is, I don’t want a drink, I want ten drinks.”
Karen Larson: ”Are things that bad?”
Leo McGarry: ”No.”
Karen Larson: ”Then why?”
Leo McGarry: ”‘Cause I’m an alcoholic.”

West Wing, säsong 1, avsnitt, 13

Detta är en av de bättre förklaringarna jag hört av hur alkoholism fungerar. Att suget inte är efter en drink, utan att det är gränslöst. Allt eller inget. Självklart kan det skilja sig åt från person till person, men missbruk innebär ju att inte kunna bruka, så som icke missbrukare kan. Oavsett vad, även om alkohol nog är den (lagliga) substans där det är tydligast.

Och jag känner så väl igen det. För jag kan tänka tanken att jag vill gå ner ett eller ett par kilo. Men jag vet att den tanken med största sannolikhet skulle följas genast av en fortsättning: 5, 10, 15 kilo, bli smalare än jag någonsin varit. Och så vidare. Jag vet hur det fungerar om jag går den vägen. Kanske skulle jag kunna hålla det till ett eller ett par kilo; kanske är jag frisk och inte bara fri från det. Skillnaden mellan recovered – frisk utan risk för återfall – och recovering – frisk men risken finns där om jag är dum nog att utsätta mig för den.

22.7.2011 – en månad senare

23 tisdag Aug 2011

Posted by Lisa in Aktuellt, Citat

≈ Lämna en kommentar

Livet går vidare.

Under den senaste månaden har jag hela tiden levt med försöken att förstå det som hände i Norge den 22 juli. Det ofattbara. En människas hat som bragte 77 människor om livet. Men det som består är inte hat. Utan kärlek. Ljus. Solidaritet. Sorgen som en stärkande kraft, något som skapar en vilja till något bättre. Inte hämnd.

Skillnaden mellan den amerikanska hämndretoriken efter den 11 september 2001 och Jens Stoltenbergs ord om mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet efter den 22 juli 2011 är milsvid. Den talar sitt tydliga språk. Hat kan lätt föda mer hat. Låt oss inte gå den vägen.

Två texter har särskilt berört mig den här månaden. Den ena – ”Til Ungdommen” av Nordahl Grieg (tonsatt av  Otto Mortensen) – har sjungits vid flera av de minnesceremonier som har hållits. Det är lätt att förstå varför. Den har mer än något annat kommit att symbolisera minnet av och sammanhållningen efter det som hände.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

 

Den andra texten, ”22 7 2011”, skrevs av Lars Saabye Christensen och framfördes av Aksel Hennie vid den minnesceremoni som hölls i Oslo Spektrum igår, den 21 augusti. Texten publicerades idag, den 22 augusti, i Aftenposten. Samt här.

22 7 2011
av Lars Saabye Christensen

rammet av flamme og skygge
slipper jeg alt jeg har i hendene
og ser: tingene mister sin vekt
himmelen mister sin farge
vinden mister sine seil
tankene mister sin tyngde og ordene sin mening
natten mister sin morgen
dagen mister sin sol

jeg ser: sorgen etter et hardt materiale
vi er sorgens arbeidere
vi hamrer den, bender den og bøyer
og former den
til vi ser: sorgen har ikke
tilbakevirkende kraft

å minnes de døde er å huske dem
slik de levde
i øyeblikk og år, i time og sekund
å ære de døde er å oppfylle deres liv
selv om ingenting blir det samme

rammet av flamme og skygge
slipper vi alt vi har i hendene
og løfter en rose
rosen har rett

så samle dine blomster i en vid bukett
samle ditt lys for å se gjennom mørket
samle din glede for å bære all gråt
samle ditt håp for å holde på drømmen
samle dine tanker for å tåle all tvil

så samle ditt menneske
samle våre medmennesker
samle oss sammen

P!nks nya video: ”Fucking perfect”

23 söndag Jan 2011

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Musik

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

P!nks nya video till låten ”Fucking perfect” tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don’t you ever ever feel
Like you’re less than fuckin’ perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you’re nothing
You’re fuckin’ perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

”Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won’t make it go away.”

Du vet väl om att du är värdefull

07 söndag Mar 2010

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Känslor

≈ 8 kommentarer

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Text: Ingemar Olsson
Vet du om det – att du är värdefull? För det är du. Det är ett enkelt faktum: du är en del av skapelsen och det gör dig värdefull. Precis lika värdefull som andra; varken mer eller mindre.

Ditt värde ligger inte i det du gör, i dina prestationer, vilka statusmarkörer du samlat på dig, eller hur många universitetspoäng du har, hur många älskare eller älskarinnor du har haft eller hur mycket pengar du tjänar, utan i vem du är. Och ditt värde finns just för att du är.

Om du nu undrande tänker ”Men vem är jag?” så kanske du har lite svårt att se att du skulle ha ett värde i dig själv bara för att du inte vet vem du är. Än. Men värdet är detsamma, och andra kan se det, kan se dig. Det fina är nämligen att om du inte vet vem du är än, så har du en fantastisk resa framför dig i att upptäcka dig själv, lära känna dig igen, på djupet. Jag betraktar självkänsla som att till stor del känna sig själv, för hur kan man ha en känsla för sig själv om man inte lärt känna sig? En gång i tiden visste du vem du var, du föddes med en intuitiv känsla för vem du är, och även om du gått vilse på vägen så kan du återupptäcka dig själv.

Än finare: Du kan bli den du vill vara. Om du känner att du vill vara på ett visst sätt, så har du alla möjligheter att vara precis så. Du kan bli den du vill vara, för egenskaperna du värderar så högt att du vill ha dem, finns redan inom dig. Annars skulle du aldrig ha tänkt på dem.

De där dagarna när det känns som om livet rasat ihop och du har gått vilse i skuggorna och varken riktigt vet vem du är eller hur du ska komma ut i ljuset, de där gångerna då misstag och misslyckanden växer sig oöverstigliga tills du inte ser något annat än dem och känner att du kanske är verkligen värdelös i alla fall, när det känns som om du inte klarar av något och ingen älskar dig, för hur skulle de kunna göra det – just då behöver du en enkel liten påminnelse: Du är värdefull för att du finns till.

Jag vet. Det är mycket lättare sagt än gjort. Vissa människor verkar vara födda med en naturlig känsla för sitt värde, oavsett vad som händer dem, medan andra tycks få leta efter den och sedan arbeta för att göra den naturlig. Jag tillhör tyvärr den andra kategorin. Mitt värde hängde under hela min uppväxt ihop med prestationer och resultat, för det var för dem jag fick bekräftelse, och än idag är det tydligen dit jag återvänder när motgångarna hopas. Jag (be)dömer mig utifrån prestationer och tappar bort både egenvärde och självbild och känner mig därför också väldigt vilsen. I de stunderna hade jag kanske behövt någon som bekräftar mig för den jag är, men eftersom det inte finns någon som gör det, så måste jag bekräfta mig själv. Och när allt kommer omkring är det till sist min egen bekräftelse jag verkligen behöver.

Det känns inte alltid så lätt som att säga till mig själv att jag är värdefull, jag är viktig, jag har en helt unik plats i tillvaron och är älskad – eller förtjänar att älskas för min egen skull – när jag upplever att allt går emot mig och mina misstag växer och verkar vara tusen gånger mer avgörande är bra saker. Jag har väldigt svårt att tro på mig själv i den situationen. Men ord för ord, påminnelse för påminnelse, affirmation för affirmation och en önskan att vilja tro på det, att vilja känna ett egenvärde som är just eget, för den jag är, så kanske det går. Det borde gå. Inget är omöjligt, eller hur?
Jag är värdefull
Jag är viktig här och nu
Jag är älskad för min egen skull
För ingen annan är som jag

Charlie Browns depressionsställning

25 torsdag Feb 2010

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

”This is my depressed stance. When you’re depressed, it makes a lot of difference how you stand. The worst thing you can do is straighten up and hold your head high because then you’ll start to feel better. If you’re going to get any joy out of being depressed, you’ve got to stand like this.”

Charlie Browns depressionsställning säger faktiskt ganska mycket. Det är hur lätt som helst att känna sig svag, deprimerad och allmänt nedtryckt i skorna när man kröker ryggen och envist stirrar ned i marken. Vårt kroppsspråk påverkar våra känslor mer än vad många av oss är medvetna om. Dessutom avslöjar det vår självbild, och andra människor kommer att förhålla sig till oss utifrån det vi visar; om du visar att du är deppig så förhåller sig andra till dig som om du var deppig. Vilket kanske kan vara lite trevligt om de är peppande och gulliga, men som samtidigt bekräftar situationen och din egen självbild och därför kan befästa den.

Testa att göra tvärtom! Nästa gång du känner dig lite nere, räta på ryggen, håll huvudet högt och gör ett försök att le. Le mot dig själv i spegeln, le mot människor du möter. Vad händer med ditt humör? Vad händer med bemötandet du får av andra? Och inte minst: Vad händer med din självbild?

Könsmord och könssjälvmord 2010

29 fredag Jan 2010

Posted by Lisa in Citat

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Kvinnofrågor, Makt, Sexism

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Callisto skriver också:

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

Anledningar att inte kunna eller anledningar att kunna?

01 söndag Nov 2009

Posted by Lisa in Citat, Empowerment

≈ Lämna en kommentar

Some men have thousands of reasons why they cannot do what they want to, when all they need is one reason why they can.

~Martha Graham

Det här citatet av Martha Graham gick rakt in. Det är ju så sant! Hur ofta är det inte så oändligt mycket lättare att komma på anledningar att inte kunna göra något vi vill än anledningar att kunna göra det? De där anledningarna att inte kunna göra något kallas även för ursäkter. Hur många av oss har inte tusen ursäkter på lut när vi ska göra något, men väldigt få anledningar att göra det?

Hur blev det så? Var någonstans på vägen började jag använda ursäkter i stället för att bara göra något? Vem lärde mig det – mamma, mina skolfröknar, ”samhället”?

När jag tänker efter, så är det mer regel än undantag att människor kommer med ursäkter i stället för handling; anledningar att inte göra något de vill, snarare än anledningar att göra det. Ännu värre: Hur många gånger händer det inte att vi kommer med ursäkter utan att ens försöka? Och på det sättet kommer vi inte framåt. För en sak är säker: Framsteg föds inte ur ursäkter.

Egentligen är väl det enda som krävs ett förändrat tankemönster, där vi bejakar och är aktiva i stället för att blockera, förkasta och vara passiva. Tänk om jag nästa gång jag kommer på något jag vill göra slår bort ursäkterna och i stället tar fasta på alla anledningar att faktiskt göra det?

Det är precis så jag försöker göra idag – och om jag sedan inte lyckas med det jag ville, ja, då har jag åtminstone försökt och tagit chansen att lyckas. En ursäkt ger mig inte ens den chansen.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …