Livet.
Där glädje och sorg lever sida vid sida. Måste leva sida vid sida.
Där de saknade, det saknade, måste släppas för att jag inte ska missa det jag har och har kvar.
Där bitterheten inte får ta över så att jag glömmer att leva.
Där längtan inte får ta över så att jag glömmer att leva.

När sorgen gör fysiskt ont, kramar hjärtat så hårt att det känns som om det skulle stanna, när klumpen i magen inte går att gråta ut, då döljer tårarna lätt glädjen.
När sorgen tynger, drar ner, förmörkar. När den ännu är för tung för att bära.
När mitt liv går på sparlåga, tvingas till paus, medan jag ser andra gå vidare utanför. Deras liv fortsätter.
När bitterheten, vanmakten, frustrationen över orättvisan växer och tar över, fördunklar synen, fyller tankarna.
När jag inte kan göra något åt det. Bara vänta ut vågen, rida ut stormen. Stå kvar. Stå ut.

I överlevnadsläget finns ingen plats för liv.

Men jag vet. Det kommer tillbaka.
Solen bryter igenom molnen.
Regnet upphör.
Skrattet bubblar åter upp.

Någonstans viker alltid sorgen och glädjen tar åter plats.
Jag reser mig, rätar på ryggen och kan bära sorgen som en mantel.
Alla känslor får rum igen, alla färger. Ljus och mörker.

Att leva är att lära sig att vara glad och ledsen, lycklig och olycklig, säker och tvivlande, hoppfull och förtvivlad samtidigt.
Det finns en tid för varje känsla, då den tar upp allt.
Men den tvingas alltid vika och lämna rum.
Balans.

Att leva är att bevara minnet av det förflutna men själv gå vidare.