Jag är 5 år och har precis blivit frisk från någon barnsjukdom. Påssjuka, tror jag, eller vattkoppor – jag hade dem båda inom loppet av några månader. Min 4-åriga syster och nästan 2 år gamla lillebror är fortfarande sjuka. Ja, ni vet på det där sättet barn ofta är sjuka: aktiva och gnälliga.

Mamma går ner på staden tillsammans med mormor, medan pappa är hemma med oss barn. När hon kommer hem har hon köpt två små nallar till mina syskon. Jag står bredvid och väntar, men jag får ingen. Hon glömde mig.

Som den duktiga storasyster jag är, jag som snart ska börja förskolan och allt, säger jag bara: ”Jag behöver ingen nalle.”

Ett ögonblick. En händelse som kan te sig liten och trivial, men som vägrat släppa taget om mig. Som, när jag återfann den i ett av minnets mörka hörn, gjorde mig oändligt ledsen för den lilla flickan som stod bredvid och såg andra få men förklarade att hon inte behövde. Flickan som hade lärt sig att vara stor, inte bråka och vara ledsen och visa besvikelse, flickan som redan var van vid att bli glömd. Som än idag blir glömd.

Jag kan inte förstå, kommer aldrig att förstå, hur man kan glömma något av sina barn.
Jag kan inte förstå hur jag så liten kunde vara så samlad.
Någonstans vid den åldern började jag stänga av känslor. Jag förstår varför. För när jag mindes den här händelsen, drygt 25 år senare, så var det med barnets oförstående besvikelse och den vuxnas sorg och ilska över barnets sorg. Barnets ovisade sorg.

Det skär i hjärtat. Det gör ont i själen. Det har inte läkt.