När dimman drar in över ängarna

30 barn och vuxna i ett litet hus. Ljudnivån och sorlet blir till sist ett enda högt brus som repar trumhinnorna och retar tankarna. Jag går ut på altanen, stänger dörren och rösterna dämpas.

Solen har gått ner och mörkret är på väg. Redan syns de första stjärnorna – vi är på landet, så det är inte så mycket ljus som stör – och över ängarna kommer dimman. Det är som om den rullade fram ur dikena, som ett täcke, nära marken. Och med den kommer en stillhet. Det är inte en dimma som bäddar in husen i ett mjölkvitt töcken, utan den håller sig över markerna och skymmer inte himlen.
En stund står jag kvar så och vilar sinnena.

Ibland önskar jag att jag fick gå in i dimman, lösas upp och omsvepas av den och få vila där tills solen stiger.

Kyrkogård i allhelgonaskrud

Kyrkogård i allhelgonaskrud. Sällan är den vackrare än då, när solen gått ner och höstnatten lyses upp av brinnande lågor; på en gång mer stilla och mer levande. Mörkret fylls av minnen, av tankar på dem som gått vidare men ändå lever kvar inom oss. I varje ljus möts de som var och de som är.

Jag tycker om hur kyrkogården dessa dagar får liv. Människor kommer för att sätta ljus och kransar på gravar eller i minneslunden, barn skrattar och leker i gångarna och det är rörelse och röster. Mindre stilla, några timmar runt solnedgången, men inte mindre värdigt eller närvarande för det. En hyllning till det levande – det som varit och det som är. De levande och döda, sida vid sida.

Det är en helg för minnen. För hågkomst, åminnelse. Då de som inte är kvar får en större plats i mina tankar och de åter blir mer levande och närvarande. Jag minns snarare än sörjer; firar minnet av liv snarare än sörjer död. För det behövs inga gravar. Men jag går till minneslunden och tänder ett ljus bland andra, under en himmel där stjärnorna lyser tillbaka mot oss.

Så länge jag minns dig är du alltid med mig.

November

November. Gråvädersdagar. Inte längre de krispigt klara höstdagarna som sprakar av färg, med löv som stilla singlar ner till marken, de första höststormarna som får träden att viska, frasiga lövhögar som lätt virvlar upp när man sparkar i dem. Inte ännu rena gator och strama linjer i vintervilan, med frost och snöfall, sol som bryts i rimfrostkristaller. Om vintern är död och vila inför pånyttfödelse, så är november ett utdraget döende. Väntan. Limbo.

November sluter sig. Suger färgerna ur naturen, kramar livet ur växter och horisont. Kramar lusten ur mig. Allt blir klafsigt och geggigt, brunt, smutsigt och oskönt. Vinden piskar löven från träden och molnen döljer både sol och stjärnor. Det här är inte min tid.
November är lika tung som de regnmarinerade löven i rännstenen, och lika svår att glatt få att virvla.

Men så skymtar de: Blommor som ihärdigt sänder små leende livstecken, dimnätter som döljer världen i dämpad ro, solglimtar, stjärnor mellan framjagande moln, klara frostmorgnar.

Spår av ord

Jag har en knöl på skrivhandens långfinger. Precis där pennan vilar när jag skriver för hand. Den är en påminnelse om att jag är en skrivande människa även när jag inte hittar orden.
Ett minne av år av skrivande, spår av ordflöden ur pennor, från tanke genom bläck och blyerts till papper.

Jag har alltid tyckt om känslan när orden flödar och pennan blir en länk mellan mina tankar och papperet, det tydliga skapandet i rent konkret skrivande. Skrivböckerna, blocken, de spridda lapparna med ord. Tankar, berättelser, betraktelser, bilder som ville få liv.

Visst kan orden rinna minst lika snabbt genom fingrar som flyger över tangentbordet, men… jag vet inte… det ger mig inte samma känsla. Vissa saker vill jag skriva för hand. Ändå är jag dålig på att ta stunder då jag gör just det, skriver med en penna vilande mot den där knölen på långfingret. Eller ens med fingertopparna på tangentbordet, med fullt fokus på orden. Kanske skulle orden jag saknar, som finns precis utom räckhåll, komma närmare då.

Kroppen formade sig efter pennan i min hand, så som dansen formade mina fötter. Jag bär minnet av min livslånga dans i ord och kropp med mig.
För tysta dagar. För stilla dagar.
För dagar då jag behöver påminnas om vem jag är.
Om vad jag är.

En skrivande människa.
Dansare.
Detta, och mer därtill.

Saknad

Det finns mycket som gör mig ohyggligt ledsen just nu. Det mesta som påminner om det jag saknar och det jag har förlorat kan göra så ont att det känns som om hjärtat bokstavligen talat ska gå sönder.
Samtidigt som jag blir varm av glädje för andras lycka och glädje – för att de jag älskar och bryr mig om har det bra och lever goda liv – så gör det rent ut sagt så in i helvete ont att det som är så självklart för dem, som de antagligen aldrig inte ens tänker på som något märkvärdigt, är så fjärran från mig. Det är en balansgång som jag inte vet hur jag klarar av: att balansera mellan lycka för deras lycka och sorg över min avsaknad av den.

Saknad är ett vanligt tema i mina dagar. Liksom sorg. Att inte kunna leva mitt liv, på det sätt som jag mår bra av, gör allt värre. Jag behöver ladda de sorgligt urladdade batterierna, men hittar ingenstans att göra det. Jag saknar att vara social, men orkar inte. Jag klarar sällan av att träffa andra när jag är så trött och spänd som nu, så konstant stressad att jag blir arg och irriterad av för mycket ljud, dofter, minsta lilla krav.  Det är synd. För nu, mer än någonsin, behöver jag bli sedd. Få bara vara, spegla mig i någon annans blick och ord, få ett utbyte med en annan människa som ser och lyssnar.

De finns. De som ser. Som kunde se. Men de är inte här.

Välfångat, katten!

Bonnie fångar en fluga mellan tassarna i luften och dunkar den i samma rörelse i golvet. Slam dunk.
Hon lyfter på tassarna. Men… flugan är ju inte på golvet?
Hon backar ett steg, tittar igen. Ingen fluga.
Hon backar ett steg till, tittar igen. Fortfarande ingen fluga. Den borde vara där.
Hon tittar på tassen. Aha. Där sitter den. På trampdynan. Mosad.
Välfångat. Ytterst välfångat.

Små gröna löv

Jag gick förbi ett träd, ett träd som sedan månader har stuckit ut bland de andra träden i sin kalhet. Till synes dött. Men så idag fanns där små gröna, nyutslagna löv. I augusti återvänder livet till trädet, som ett stycke vår medan sommaren går mot höst. En liten påminnelse om livet som pågår.
En liten påminnelse om hopp.

Och kanske, bara kanske, är det så. Kanske finns det hopp även när det ser dött ut. Kanske slumrar livet bara, och bidar sin tid.
Jag vet inte. Men det vore fint om det var så, om det finns fog för den där ibland omöjliga glimten som envist blinkar även genom alltför stor hopplöshet. Den där nästan trotsiga livslusten bygger kanske på något mer…?

”And every season since is winter, and I do still ache”

Etiketter

, , ,

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

Om det räckte

Om bara allt det vackra räckte. Om det fina jag ser, upplever, känner och är mitt uppe i räckte. Om det kunde göra allt bra. Ta över från allt ont.
Om det räckte att närvara. Om mindfulness kunde lösa något, inte bara göra mig mer levande och glad i stunden, utan bota. Lösa. Ta bort.
Om den där viljan jag har räckte. Om jag kunde vilja bort depression, vilja tillbaka funktion och ork. Om jag kunde vilja fram livet jag önskade mig, som jag önskar mig. Ett bra liv. Mitt liv.

Alla gånger jag har fått beskäftiga och peppiga råd om att tänka positivt, vara närvarande och se det fina i tillvaron, välja rätt och ”bara bestämma mig”, som om det var lösningar på mina problem. Tro mig: om det var det avgörande hade jag mått bättre än bäst, varit frisk och stark och pigg och älskad.
Alla gånger jag har valt livet – mer aktivt än de flesta jag känner.
Alla gånger jag har bestämt mig.
All den kärlek, närvaro och skönhet jag ser, lever, upplever, delar och sprider.

Det räcker inte.
Det botar inte.
Det gör inte allt bra.

Och ibland gör det att jag känner mig ytterligt otillräcklig. Som om jag när jag inte kan räcka till för att rädda mig själv heller inte räcker till för någon annan; som om jag när det jag gör inte räcker till för att göra mig frisk och göra allt bra heller inte kan göra något tillräckligt för någon annan.
Det är svårt att inte räcka till.
Det är svårt att vilja räcka till. (Viljan. Alltid denna vilja.)

Sanndröm?

Etiketter

Sanndrömmar kan vara de drömmar vi gör verkliga.

Jag vaknade härom morgonen med resten av en dröm. En enkel dröm i två meningar. Två meningar som båda började med orden ”En dag ska jag…” Två små händelser. Inget storslaget.
Just där och då, i det nyvakna och ännu med drömmen lätt vilande över axlarna, kändes orden så självklara, som att det är klart att det ska bli så, jag ska göra så att det blir så. Som en dröm som kan bli verklighet.
Som jag vill besanna.
Som jag önskar ska bli sann.

Men…

Och här kommer tvivlen in. När depressionsdimman sänker sig känns det plötsligt som en önskedröm, troligen inget som kan bli sant. För i depressionen kan jag inte se framåt, det finns bara inget där,  och att en del av mig då vill förverkliga något i framtiden blir kluvet. Just nu känns det som om alla drömmar hänger där och dinglar, utom räckhåll. I ett dimhöljt limbo, ett ”kanske sedan”, något som finns där när dimman skingras, men som jag sedan tappar bort igen. När jag tappar hoppet. Hopplösheten är ibland så stor att jag tappar mina drömmar. Det gör mig ledsen.

Därför var dessa två meningar som följde med mig utanför drömmen värdefulla. Jag vill tro på dem. Jag vill att det ska finnas mer att se fram emot än ingenting.