Det finns mycket som gör mig ohyggligt ledsen just nu. Det mesta som påminner om det jag saknar och det jag har förlorat kan göra så ont att det känns som om hjärtat bokstavligen talat ska gå sönder.
Samtidigt som jag blir varm av glädje för andras lycka och glädje – för att de jag älskar och bryr mig om har det bra och lever goda liv – så gör det rent ut sagt så in i helvete ont att det som är så självklart för dem, som de antagligen aldrig inte ens tänker på som något märkvärdigt, är så fjärran från mig. Det är en balansgång som jag inte vet hur jag klarar av: att balansera mellan lycka för deras lycka och sorg över min avsaknad av den.

Saknad är ett vanligt tema i mina dagar. Liksom sorg. Att inte kunna leva mitt liv, på det sätt som jag mår bra av, gör allt värre. Jag behöver ladda de sorgligt urladdade batterierna, men hittar ingenstans att göra det. Jag saknar att vara social, men orkar inte. Jag klarar sällan av att träffa andra när jag är så trött och spänd som nu, så konstant stressad att jag blir arg och irriterad av för mycket ljud, dofter, minsta lilla krav.  Det är synd. För nu, mer än någonsin, behöver jag bli sedd. Få bara vara, spegla mig i någon annans blick och ord, få ett utbyte med en annan människa som ser och lyssnar.

De finns. De som ser. Som kunde se. Men de är inte här.