Jag har en knöl på skrivhandens långfinger. Precis där pennan vilar när jag skriver för hand. Den är en påminnelse om att jag är en skrivande människa även när jag inte hittar orden.
Ett minne av år av skrivande, spår av ordflöden ur pennor, från tanke genom bläck och blyerts till papper.

Jag har alltid tyckt om känslan när orden flödar och pennan blir en länk mellan mina tankar och papperet, det tydliga skapandet i rent konkret skrivande. Skrivböckerna, blocken, de spridda lapparna med ord. Tankar, berättelser, betraktelser, bilder som ville få liv.

Visst kan orden rinna minst lika snabbt genom fingrar som flyger över tangentbordet, men… jag vet inte… det ger mig inte samma känsla. Vissa saker vill jag skriva för hand. Ändå är jag dålig på att ta stunder då jag gör just det, skriver med en penna vilande mot den där knölen på långfingret. Eller ens med fingertopparna på tangentbordet, med fullt fokus på orden. Kanske skulle orden jag saknar, som finns precis utom räckhåll, komma närmare då.

Kroppen formade sig efter pennan i min hand, så som dansen formade mina fötter. Jag bär minnet av min livslånga dans i ord och kropp med mig.
För tysta dagar. För stilla dagar.
För dagar då jag behöver påminnas om vem jag är.
Om vad jag är.

En skrivande människa.
Dansare.
Detta, och mer därtill.