30 barn och vuxna i ett litet hus. Ljudnivån och sorlet blir till sist ett enda högt brus som repar trumhinnorna och retar tankarna. Jag går ut på altanen, stänger dörren och rösterna dämpas.

Solen har gått ner och mörkret är på väg. Redan syns de första stjärnorna – vi är på landet, så det är inte så mycket ljus som stör – och över ängarna kommer dimman. Det är som om den rullade fram ur dikena, som ett täcke, nära marken. Och med den kommer en stillhet. Det är inte en dimma som bäddar in husen i ett mjölkvitt töcken, utan den håller sig över markerna och skymmer inte himlen.
En stund står jag kvar så och vilar sinnena.

Ibland önskar jag att jag fick gå in i dimman, lösas upp och omsvepas av den och få vila där tills solen stiger.