Om bara allt det vackra räckte. Om det fina jag ser, upplever, känner och är mitt uppe i räckte. Om det kunde göra allt bra. Ta över från allt ont.
Om det räckte att närvara. Om mindfulness kunde lösa något, inte bara göra mig mer levande och glad i stunden, utan bota. Lösa. Ta bort.
Om den där viljan jag har räckte. Om jag kunde vilja bort depression, vilja tillbaka funktion och ork. Om jag kunde vilja fram livet jag önskade mig, som jag önskar mig. Ett bra liv. Mitt liv.

Alla gånger jag har fått beskäftiga och peppiga råd om att tänka positivt, vara närvarande och se det fina i tillvaron, välja rätt och ”bara bestämma mig”, som om det var lösningar på mina problem. Tro mig: om det var det avgörande hade jag mått bättre än bäst, varit frisk och stark och pigg och älskad.
Alla gånger jag har valt livet – mer aktivt än de flesta jag känner.
Alla gånger jag har bestämt mig.
All den kärlek, närvaro och skönhet jag ser, lever, upplever, delar och sprider.

Det räcker inte.
Det botar inte.
Det gör inte allt bra.

Och ibland gör det att jag känner mig ytterligt otillräcklig. Som om jag när jag inte kan räcka till för att rädda mig själv heller inte räcker till för någon annan; som om jag när det jag gör inte räcker till för att göra mig frisk och göra allt bra heller inte kan göra något tillräckligt för någon annan.
Det är svårt att inte räcka till.
Det är svårt att vilja räcka till. (Viljan. Alltid denna vilja.)